Virtuost komplexa Arild Andersen Trio gav mersmak

Bild: Lennart Carlsson

Arild Andersen Trio
Nefertiti, Göteborg, 7 februari 2019.

Var nyfiken på men oinitierad vad beträffar baslegendaren Arild Andersens förehavanden. Visste därför inte riktigt hur hans egna kompositioner låter nu för tiden, inte heller vilket sound som präglar den drygt tio år gamla trion han har tillsammans med tenorsaxofonisten Tommy Smith och trumslagaren Paolo Vinaccia. Det visar sig att skotten Smith spelar med minst en fot i frijazzen, medan den sedan länge i Norge bosatte Vinaccia hänger på oavsett stil. De är motsatsen till duvungar – de har medverkat på en gigantisk hög med cd. Förenklat skulle man kunna hävda att den här konserten var raka motsatsen till Rigmor Gustafsson/Jojje Wadenius/Arild Andersen/Jan Lundgrens gemensamma julkonsert i Stenhammarsalen för cirka fem år sedan.

Tyngdpunkten i kväll ligger på senaste skivan In-House Science (en liveinspelning från Österrike). Förbluffande många musiker hade dykt upp för att lyssna, däremot inte den stora publiken. Man startar intensivt. I deras första urladdning kan fläckvis en groovig puls skönjas. Tonspråket är drastiskt. Krävande lyssning med snabba infall och hackiga stackato-fraser från saxofonen. Efter cirka en halvtimme kommer första urskiljbara melodin, en ljuvlig ballad på lågvarv. Uppfattar att vi hör kompositioner som Venice, Blussy, Mira och Landloper. Skickligt spelat, men en ansenlig portion av musiken glider undan, hakar inte i. Dock, i sist nämnda låt, vars långa intro verkställs utmejslat av Smith, uppstår det melodiska beat jag längtat efter. Övriga på scen levererar innovativa inpass. Bandledaren tar fram den så karaktäristiska, sjungande tonen ur sitt instrument, driver de andra framför sig.

Andra set blir en succéartad tillställning. Mystik från nordisk folkmusik gör entré i rejält tilltagna glipor, mellan den spräckliga varianten av jazz. En titel har rent av troll i sig. Den förföriska ljudbilden påminde om Rena Rama och Jan Garbarek. Trevligt att få höra Smith spela vackert på sälgflöjt (?). Utgår från att de improviserar i sina solon, även om den avancerade musiken annars är noterad. Densiteten och spelglädjen är påtaglig, när sammanhållande sjok garneras med spetsiga utväxter. Genom att ta spjärn på ett skenbart utforskande sätt, skrynklas musiken ihop för att därpå veckla ut sig. Elektra Song, skriven till Athen-OS, belyser utmärkt ett panorama av olikartade låtar. Den 73-årige norske storheten spelar som väntat melodier mer än han kompar. Vid något tillfälle tar han hjälp av stråke och effektbox för att skapa berörande, ”gnisslande” atmosfär. Frifräsaren Smith är förstås skicklig, fast samtidigt krävande med sina gälla, påträngande fraser. Uppskattar mest när han sträcker ut i långa tonbildningar. Vinnacia färgar formidabelt låtarna med sina rytmer, verkar stundtals ha fria händer. På sluttampen ler jag brett över hans fenomenala kunnande. Kommer inte glömma tillståndet av extas, när han når optimala höjder gång på gång. Vid upprepade tillfällen pressar han och Andersen varandra till triumfatoriska prestationer, vilka renderar i publikens jubel. Energin flödar, utmynnar i en magnifik, ekvilibristisk avrundning samt ett stillsamt extranummer signerat körledaren Leif Strand. Vill ha mer! Önskade att trion som är ute på turné hade förlängt speltiden.

Mats Hallberg

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.