En på många sätt fantastisk kväll med Anthony Braxton

Anthony Braxton. Foto: Heiko Purnhagen

Anthony Braxton Octet + Tri-Centric Project Ensemble
Fourth Edition – Festival for Other Music/Eric Ericsonhallen, Stockholm, 8 februari 2019.

Ett besök av Anthony Braxton hör verkligen inte till vanligheterna och därför var förväntningarna stora i den välfyllda Eric Ericsonhallen i Stockholm denna fredagskväll under Fourth Edtion – Festival For Other Music, som pågick i fyra dagar. Senast Braxton besökte Sverige var 2004 under festivalen Perspectives i Västerås. Då gav han en solokonsert – på sitt huvudinstrument, altsaxen – som gav ett starkt och bestående intryck och är av många beskriven som en närmast magisk upplevelse.

Konserten här bestod av två delar och inleddes av den för kvällen sammansatta Tri-Centric Project Ensemble, bestående av både svenska och utländska musiker, varav tre även ingick i Braxtons oktett. Tri-Centric Project är resultatet av ett samarbete med Tri-Centric Foundation, en ideell organisation som stödjer Braxtons pågående arbete, samtidigt som den också ska inspirera nästa generations kreativa musiker till att utveckla sina egna visioner utifrån Braxtons konstnärliga idéer och arv. Ensemblen hade arbetat under några dagar för att studera in en längre komposition av Braxton och det var den mer konstmusikaliska sidan av hans konstnärskap som utmärkte både denna och det stycke som oktetten senare spelade. Endast under några takter i första stycket kunde man identifiera ett stadigt beat, som förde tankarna till jazz i mer konventionell bemärkelse.

Tonsättaren Braxton använder sig av de stilmedel och kompositionsmetoder som växte fram inom det internationella musikavantgardet under 50- och 60-talen med utgångspunkt från Darmstadtskolan i Tyskland, den ”postwebernska” stilen med seriellism och punktmusik och med Stockhausen som en viktig företrädare. Men också de mer öppna formerna, med obestämdhet och användandet av grafisk notation, som utvecklades av Cage i USA, är en viktig del av Braxtons musik. Intressant nog låter det klingande resultatet trots allt många gånger påfallande snarlikt, oberoende om musiken består av en exakt och komplex notation eller av grafiska figurer som kan tolkas tämligen fritt och intuitivt eller av helt fri improvisation. Men notation får aldrig bli ett självändamål och hur många gånger har man inte varit på konserter med nutida konstmusik och önskat sig improvisatoriska lösningar ur ett lyssnarperspektiv. Dessa olika sätt att göra musik och vad det medför sammanfattar väl, skulle jag tro, Braxtons estetik och musikfilosofi. Som få andra har Braxton lyckats förena jazzens improvisatoriska och närmast obegränsade möjligheter med konstmusikens mer tydliga begränsningar i utförandet. Här i ligger hans styrka och stora gärning som musiker.

Helhetsintrycket av ensemblen var en ganska fragmentarisk musik, där det var svårt att uppfatta en genomgående linje eller idé, om nu en sådan fanns?
Stycket inleddes under ledning av saxofonisten Ingrid Laubrock, försiktigt med en viss stegring och med fina vokaliser av Sofia Jernberg och Kyoko Kitamura, Braxtons sångare, som också arbetar för nämnda stiftelse. Avsnitt med sektioner varvades med bra och korta solistiska inslag av alla medverkande, bland annat av Mattias Ståhl som trakterade sin vibrafon med en stråke och åstadkom vackra klanger. Ensemblen bjöd också på några maffiga tuttipartier. Början på varje sats markerades med en liten tavla som visades upp, men kommunikationen mellan dirigent och musiker var inte alltid så tydlig och rollerna skiftade dessutom under verkets gång och när violinisten Erica Dicker med stora gester ledde blåset, blev det både teatraliskt och humoristiskt. När Kitamura ledde ensemblen blev det hela lite mer sammanhållet. Kanske lyssnandet i varje given stund var viktigare än att försöka greppa helheten, som i till exempel Stockhausens Momente?
I rättvisans namn kanske ensemblen hade behövt mer tid för repetition, för här fanns en stor potential med flera av landets främsta musiker och dessutom var stycket alldeles för långt. Det hela hade nog också lyfts till en högre höjd om Braxton själv hade satt in, vilket skulle varit kul!

Stycket med oktetten var mer sammanhållet och den mästerliga och mycket vitala Braxton, som fyller 74 i år, spelade både med och mot gruppen och använde växelvis altsax, sopransax och den mindre sopraninon. Hans ton är omisskännlig och han kan ena stunden antyda en vacker melodi som övergår i ett nervigt staccato och som slutligen får sin förlösning i ett uttrycksfullt och aggressivt utspel. Denna ”brutalitet” kontrasterade fint mot gruppens bitvis understödjande roll. Hela gruppen var mycket samspelt och dynamisk och starkt bidragande till det speciella soundet var de harpisterna Miriam Overlach och Jacqueline Kerrod. Det var också fina duos mellan Braxton och tubaisten Dan Peck respektive den ena violinisten. Laubrock blev Braxtons naturliga motpart på saxofon.
Den entusiastiska publiken gav stående ovationer, vilket är vanligt numera och det hela hade varit fulländat om Braxton som extranummer hade spelat ett kort altsaxsolo! Nu var det hela över efter oktetten och merparten av publiken verkade ändå helt nöjda.

Det är på många sätt fantastiskt att få uppleva en sådan här kväll med så många bra och kreativa musiker och det lär nog dröja innan Braxton kommer tillbaka till Sverige igen och jag vill därför rikta ett stort tack till producenten John Chantler och alla andra som möjliggjorde denna fina konsert och festival!

Roger Bergner

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.