Legendaren Annea Lockwoods tysta dån skakade om

Oren Ambarchi, Crys Cole, Sarah Hennies. Foto: Heiko Purnhagen

Annea Lockwood + Oren Ambarchi & Crys Cole
Fourth Edition – Festival for Other Music/Fylkingen, Stockholm, 9 februari 2019.

Annea Lockwood. Foto: Heiko Purnhagen

Inför den länge emotsedda konserten med saxofonisten och klarinettisten Anthony Braxton i Eric Ericsonhallen – eloge till organisatörerna – lyssnar jag fascinerat på vattenljuden i och kring Europas näst längsta flod. Donau passerar tio länder från källan i Schwarzwald till utloppet i Svarta havet. På Skeppsholmen ligger också Moderna Dansteatern; i dess Studio 2 gick det att ta del av Annea Lockwoods A Sound Map of the Danube under hela Fourth Edition – Festival for Other Music. Lockwoods elektroakustiska ljudlandskap, musik och installationer innefattar ofta inspelningar från naturen.

I jätteprojektet, påbörjat 2002, stannar Lockwood till på ett trettiotal platser längs flodens 286 mil. Till porlandet, rinnandet, kluckandet hörs starka röster berätta om fördämningar och miljöförstöring, världskrig och giftutsläpp. Tjugo år tidigare ritade hon en liknande, om än kortare, ljudkarta av Hudson River. De två legendarerna har för övrigt fascinationen för vattnet gemensamt: Braxtons Falling River Musics är en sorts prototyp för såväl tonkomposition som bildkonst som han har arbetat efter sedan 2000-talets början.

Kvällen efter står Lockwood – född 1939 i Christchurch, Nya Zeeland, men sedan länge med USA som bas – helt i fokus på Fylkingen. Immersion (1998, för två till fyra slagverkare) är en bra uppladdning till huvudstycket. Marimban, gongarna och tamtamerna skvallrar om Lockwoods lyriska kompositionsteknik: andningspauser, metriska cesurer, talande tystnader. Nu befinner vi oss i Cowells och Cages musikaliska trakter lika väl som i ett buddistiskt tempel.

Dessförinnan har äkta elektronicaparet Oren Ambarchi (från gamla grannlandet Australien) och Crys Cole (från nya grannlandet Kanada) presenterat sin vardag på resande fot. Hur de skapar ljudkonst tillsammans, berör varandra, kommunicerar via mobiltelefon och spelar kort på hotellrummet. Det börjar så bra, men när mobilerna ges alltför stort utrymme och de drar ännu en spader blir det för mycket av det privata; fjärran från den tunga dronespelning som Ambarchi gjorde på Orionteatern 2015 (som OJ recenserade då).

Jitterbug (2007, för tre utövare och sexkanalig mixer) skrevs ursprungligen för välrenommerade Merce Cunningham Dance Company. I det stycket lägger Lockwood an en ljudbild som skakar om likt föraningen om en jordbävning. Det är suggestivt och sövande på samma gång. Och det är bra. Elektroakustik (återigen Ambarchi & Cole) och akustik (marimbaspelaren Sarah Hennies) finner varandra i en utsökt ménage à trois. Här är det tysta dån, den drone som jag eftersökte i Ambarchi & Coles stycke Hotel Record. Och bakom mixern står Lockwood själv med ett leende som lyser ikapp med det benvita maorismycket hon bär runt halsen.

Rikard Rehnbergh

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.