Lång dags färd mot natt med The Lumen Project

Christer Bothén (i fjärran). Foto: Johan Jacobsson Franzén

The Lumen Project
Eric Ericsonhallen, Stockholm, 23 februari 2019.

En söm(n)lös 12-timmars ljud- och ljusfestival i Eric Ericsonhallen ”to unplug and beat back the darkness of the season in a gorgeous environment” som arrangörerna Nathan Larson (Shudder to Think, A Camp) och Wildbirds & Peacedrums (Mariam Wallentin & Andreas Werliin) skriver på hemsidan.

Hela projektidén andas andra halvan av 1960-talet då Grateful Dead, La Monte Young, Jefferson Airplane och Terry Riley iscensatte sina San Francisco-sessioner som kunde hålla på i tolv timmar. Förhållningsregeln för de olikartade artisterna lyder inte för långt, högt, snabbt och vasst så att den där sömmen varken syns eller hörs.

Ett mästerstycke arrangörerna och ljudteknikerna lyckas föra i Skeppsholmens hamn. När jag inträder i helgedomen på eftermiddagen levererar Julianna Barwick orgelpunkter. Körsångarna i Lumen Voices, som ofta agerar söm, lämnar över till trion Time Is a Mountain (Andreas Werliin, Tomas Hallonsten och, för dagen, Alex Zethson) vars instrumentala psykedelia är en ideal uppvärmning till Melissa Auf der Maurs (Tinker, Hole, Smashing Pumpkins) slamriga, larmande dronerock.

Sedan ställer Christer Bothén (som upplever något av en nyrenässans just nu) upp sig med kontrabasklarinetten och fyller den forna kyrkan med didgeridooliknande borduntoner. Den kvarten var för kort. Därefter Moor Mothers (Camae Ayewa) ”slaveship punk”, ett set som kombinerar beats, vocoder, rasp och noise. ”Crime Waves” upprepas som ett omkväde, likt vågorna förde slavskeppen från Afrika till Amerika. Återigen Lumen Voices och slutligen, för mig, mästerliga marimbaspelaren Mika Takeharas (som spelat med/under Keiko Abe, Kroumata, Seiji Ozawa samt fått en konsert av Britta Byström) sköra toner mitt emellan natur och kultur, trä och metall.

Fem timmar flög iväg. Hade jag inte haft andra åtaganden hade jag stannat tiden ut. Ljus- och bildprojektionerna på plexiplattorna som täcker kupolen lyser effektfullt upp hallen. Och ljudet är något helt annat än under Braxton-konserten härförleden. Electronica, rock, noise och drone lämpar sig där bra mycket bättre än akustisk jazz- och konstmusik.

Rikard Rehnbergh

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.