Monk’s Casino serverade tårtanjazziga Monktolkningar

Monk’s Casino
Nefertiti, Göteborg, 1 mars 2019.

När jag intervjuade Alexander von Schlippenbach för en annan publikation i samband med att Monk’s Casino spelade på Nefertiti hösten 2007 var det en fåordig man på andra sidan telefonlinjen. Den tyska jazzveteranen berättade — med långa, nästan musikaliska pauser — att han har lyssnat på Thelonious Monk nästan hela livet, och att tanken med Monk’s Casino är att arrangera beboppionjärens samtliga kompositioner så att de ska kunna framföras på en och samma kväll. Alexander von Schlippenbach menade också, med ett skratt, att Monk hade haft så mycket humor att han hade uppskattat projektet.

Tio år senare har Alexander von Schlippenbach blivit över åttio år och trumpetaren Axel Dörner har lämnat skeppet. Nytt ansikte är Christof Thewes, trombonist från samma tyska jazz/impro-scen. Han har spelat mycket ihop med gruppens andra blåsare, basklarinettisten Rudi Mahall. På trummor hittar vi Michael Griener och Jan Roder spelar kontrabas. Huruvida Axel Dörner fortfarande deltar i Monk’s Casino vet jag inte, men trots att jag till en början var något förbryllad över saknaden av trumpet var det säkert en klok förändring eftersom tre blåsinstrument hade varit för mycket, dessutom var samspelet mellan Mahall och Thewes fenomenalt.

Det är musiker som kan varandra utan och innan. Rudi Mahall och Christof Thewes är som ler och långhalm, humle och dumle, som fyller i varandras meningar. Lekfullt, men också galet skickligt, Mahall flinar med hela ansiktet när han har gjort ett bra solo. Thewes har en mer lurig stil. En vän tycker att han påminner om Mats G. Bengtssons Hilding-karaktär i ”Tårtan” och det är lite tårtanjazz över tyskarnas Monktolkningar. Humoristiskt, men mycket mer än så. Musiken är som en balansakt, på grund av Thelonious Monks egensinniga kompositioner, men även förhållningssättet, hur de griper sig an råmaterialet. Det händer någonting ovanligt i mötet mellan bebopgiganten och den europeiska improvisationsskolan.

Hur hade det låtit om de tolkat Dizzy Gillespie eller Charlie Parker. Hade det varit lika bra? Svårt att säga eftersom Monk är grunden, dessutom är Schlippenbach pianist, med sin historia, med Monk, med egen musik, och grupper/projekt som Globe Unity. Det är struttigt, aldrig motigt, lätt, men som att musiken skruvar sig fram genom taktbyten och melodiska fragment. Innan extranumret går de omkring en stund bland publiken och spelar. Det är första gången jag ser en basist gå och spela samtidigt! Rudi Mahalls intro till Straight no Chaser är kännetecknande för hela konserten. Atonalt, i början, men sen tar de tag i melodin och gör en levande, leende tolkning.

Alexander von Schlippenbach håller en låg profil i början, han hörs inte så mycket, befinner sig liksom i bakgrunden, men är samtidigt den röda tråden. Förra gången minns jag honom som mer dominant. Schlippenbach är långsammare i dag. Men ibland blixtrar han till, som i en superb duoduell med Michael Griener, och när han tar kommandot och skiftar låt, till Trinkle Tinkle eller vad det nu är för låt. Kända nummer varvas med sällan spelade låtar. Extranumret hann jag inte känna igen. Det var i fem, tio sekunder. Kort som något med Napalm Death – men givetvis var det en Monksnutt.

PM Jönsson

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.