Stämningen var euforisk när Nubya Garcia äntligen spelade i Sverige

« 2 av 6 »

(Teckningar: Martin Ehrling. Klicka någonstans på bilden för att öppna bildspelet.)

Nubya Garcia
Fasching, Stockholm, 7 mars 2019.

Att utnämna tenorsaxofonisten, flöjtisten och bandledaren Nubya Garcia till ett av de hetaste namnen på den fruktbara vibrerande musikscenen i London just nu är ingen överdrift. Hon tillhör tveklöst den skara brittiska musiker som tagit jazzvärlden med storm de senaste åren under samlingsbegreppet ”New British jazz invasion” (rörblåsaren Shabaka Hutchings, tubaisten Theon Cross, Ezra Collective, SEED Ensemble, Moses Boyd Exodus …). Garcia är även en del av trummisen Jake Longs jazz/afrobeat-ensemble Maisha samt Nérija-kollektivet (i OJ #6/2018 kan du för övrigt läsa om en annan Nérija-medlem, altsaxofonisten Cassie Kinoshi).

New British jazz invasion är ett resultat och en återspegling av Londons multikulturella musikscen med unga musiker som har känsla och nyfikenhet både för sin historia, sitt ursprung och sin samtid. Det primära är att finna sin egen unika röst och inte kopiera. Många är sprungna ur Gary Crosbys Tomorrow’s Warriors, en plattform som underlättar för unga talanger att möjliggöra en karriär inom jazzen i Storbritannien.
 
När Garcia nu äntligen gör sin Sverigedebut hör vi henne ihop med Daniel Casimir på kontrabas, Sam Jones på trummor och Charlie Stacey på piano och klaviatur. Förväntningarna är skyhöga på ett välfyllt Fasching och de infrias med en entusiastisk, visslande och tjoande publik så snart den karismatiska saxofonisten tänjer och bänder ut sina toner på sin tenor. Publikkontakten är omedelbar. Vi får höra längre versioner av låtar hämtade från bandledarens två släpp: ep:n When We Are och fullängdaren Nubya’s 5ive.
 
Garcias kompromisslösa, kraftfulla men samtidigt känsliga, djupa tenorspel är hela tiden i framåtrörelse med tydlig riktning. Hon besitter en utsökt frasering och när hon spelar solo byggs det upp av långsamt muterade tondioder, ofta av enkla, upprepade, effektiva fraser som mynnar ut i explosivt klimax. Garcia är ett med sitt instrument och kan sin jazzhistoria – hon är tydligt rotad i post-bopen där tenorgiganter som Joe Hendersson, Sonny Rollins, Pharoah Sanders och John Coltrane är uppenbara referenser. Samtidigt som Garcia utforskar sitt västindiska arv (hennes föräldrar är från Karibien) i sin musik hämtar hon även intryck från många olika håll som Västafrika och Latinamerika. Kasten mellan stilarna är tvära och flera låtar är mycket rytmiska. Med ett helt eget språk skapar bandledaren en mängd känslouttryck i samspel med sina musiker. Source rymmer alla möjliga musikformer: Calypso-rytmer möter en drum’n’bass-fond, dubreggae övergår till funk och fusion till afrobeat-rytmik. Det är en spännande kollektiv målmedveten gruppklang som kvartetten visar upp. Det raffinerade ljudskapandet hämtar inspiration långt utanför jazzens mittfåra – här handlar det inte om jazz som stöps i ett konventionellt format. Kvartettens idérika energi känns naturlig och otvungen och växlar mellan det lekfulla, intima och kraftfulla. Vid sidan av bandledaren själv är det framförallt Casimir som snor åt sig rampljuset och imponerar i flera expressiva utflykter på sin kontrabas. Under Once och Fly Free visar Garcia fina prov på sin dissonanta dialektik då hon vänder och vrider elegant på de tematiska strukturerna. Även det reflekterande tar plats i Garcias variationsrika kompositioner – modala Contemplation belyser det hektiska livet i London och i andra storstäder i världen där vi rusar omkring utan att ta oss tid att reflektera över livet. Ett mer spirituellt uttryck kommer i fokus i Coltrane-färgade When We Are. Souliga Lost Kingdoms och extranumret, vitalt grooviga Hold, formligen sjuder av känslor och hör till konsertens absoluta höjdpunkter.
 
Känslan efter konserten är uppsluppen och glädjefylld när Garcia signerar och säljer limiterade vinyler – vinyler som går åt som smör i solsken. När jag får en kort pratstund med henne och undrar hur hon upplevde konserten bryter hon ut i ett leende: ”Ja, det blev en magisk kväll! Hoppas vi fångar några nya fans i Sverige nu, stämningen här var ju euforisk!”

Patrik Sandberg

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.