Cæcilie Norbys Sisters In Jazz imponerade

Foto: Mats H. Ljungberg

Cæcilie Norbys Sisters In Jazz
Nefertiti, Göteborg, 28 mars 2019.

Sisters In Jazz är ett nytt projekt vari sångerskan Cæcilie Norby, pianisten Rita Marcotulli, saxofonisten Nicole Johänntgen, trumpetaren Hildegunn Øiseth, basisten Lisa Wulff och trummisen Dorota Piotrowska ”hyllar kvinnor i jazzen”. Det lär ha varit Siggi Loch på ACT som föreslog för Cæcilie Norby att hon skulle dra igång det och Norby tände direkt eftersom hon ”ytterst sällan spelat tillsammans med kvinnor”.

På Sisters In Jazz självbetitlade debutalbum, som de just nu är ute på releaseturné för, återfinns följdriktigt enbart kvinnliga kompositörer. Sextettens medlemmar – med ett åldersspann på trettio år – kommer från Norden, Tyskland, Italien, Polen och Schweiz. Man börjar soft och återhållsamt med samma låtar som inleder skivan. Kanske gjorde min tinnitus sig mer påmind än vanligt, för musiken i första skedet går inte in i mig. Utan tillräcklig basvolym lät det för klent. Och dessutom hade jag svårt att uppfatta Norbys introduktioner. Kanske skulle Stenhammarsalen varit en lämpligare lokal.

Norby tänjer hisnande på oktaver, vilket kännetecknar hennes sätt att använda sin vokala förmåga. Hon knådar, sätter eget avtryck, fraserar mästerligt. Instrumentalisterna, med italienskan Rita Marcotulli i spetsen, växlar mellan att inordna sig och kasta loss. Angenämt att åter live höra Marcotullis undersköna löpningar. I förstone levererar sextetten spröda, kortare solon. Anförda av inspirerade Dorota Piotrowska speedas tempot upp. Förutom tolkningar av exempelvis Joni Mitchell x2, Rickie Lee Jones, Dolly Parton (inte med på albumet), Nina Simone och Carole King hörs ett par original. Allra skarpast i första set var Puzzled skriven av Marcotulli/Norby, en låt med fruktbar friktion som vecklar ut sig i omgångar. Jublar åt röstimprovisationer, fantastiskt trumpetsolo av Hildegunn Øiseth plus korrespondensen av klanger mellan pianist och trumslagare.

Norskan Øiseth, som ingår i Jazz Baltica All Star Big Band, uppvisade gång på gång ett formidabelt kunnande. Kan inte låta bli att jämföra hennes fina teknik och sensuella toner med självaste Miles. Lika duktiga saxofonisten Nicole Johänntgen tilldelas en jämförelsevis perifer roll, vilket är synd. Hon var naturligtvis på hugget i ensemblespelet samt i sina vitala solon. Därtill ska understrykas polska Piotrowskas roll som ombytlig pådrivare.

Två undantag görs från regeln om samma kön på låtskrivarna. Till eget ackompanjemang på mbira gör Norby Hurt, den överväldigande balladen som numera tillskrivs Johnny Cash. Vidare framför hon a cappella Hallelujah, som förlängs med höga toner från operakonsten. Mycket övertygande insats! Programmet är varierat på ett delikat vis, lämnar stundom jazzkonceptet. I ett förnämligt arr av Man From Mars (Mitchell) firar lyrikern Marcotulli triumfer. Dessutom lånar Sisters In Jazz från samba och västafrikanska rytmer. I sista extranumret ger ett välljudande, energiskt och synnerligen nyanserat band en gungande blues att ta med sig hem. I samspel med kompet lägger blåsarna i högsta växeln. Ett välfyllt och välkomnande Nef töms successivt efter en exceptionell tilldragelse.

Mats Hallberg

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.