Willemark, Knutsson och Öberg i ett eget musikaliskt universum

Mats Öberg, Lena Willemark, Jonas Knutsson. Foto: Margareta Linnskog

Lena Willemark/Jonas Knutsson/Mats Öberg – Svenska låtar
Contrast/Kulturföreningen Tontroll/Eskilstuna Jazzklubb, Eskilstuna, 13 mars 2019.

Sopransaxofonen klingar mjukt understödd av ett luftigt piano. Så öppnar en klassiker kvällens konsert. Introt övergår snart i temapresentationen och Gärdebylåten tonar fram. Lena Willemarks röst är aningen kärv och instrumentellt rak när den möter Jonas Knutssons sopransax och Mats Öbergs keyboard. Så småningom riktas fokus om från sången till saxofonen och variationer på melodin tar form. En utdragen avslutning kompletterar med friare improvisationer längs folktonspåret. Willemarks fiol fyller i med långa toner och tar till sist kommandot i en avstannande version av melodin.

Beskrivningen förmedlar den typiska bilden av gruppens sätt att arbeta. Huvudrollen flyttar runt mellan musikanterna. Av konsertens femton låtar involverar alla utom två Willemarks sång men trots att rösten är flitigt i bruk så går den traditionella bilden av ”sångerska med ackompanjemang” bort. Fram tonar i stället ett kollektivt sammanhang där fiolen och rösten blir viktiga komponenter som tillsammans med Jonas Knutssons saxofoner och Mats Öbergs klaviatur formar ett alldeles eget musikaliskt universum.

Programrubriken ”Svenska låtar” känns kanske aningen udda när man beaktar musikanternas musikaliska hemvist. Man har valt ut några Taubelåtar och några låtar av Cornelis Vreeswijk, ett par kompositioner av Eva Dahlgren, och ett låtbidrag från var och en av Ola Magnell, Marie Bergman och Birger Sjöberg. Och så Willemarks egen Ra Weg, som framförs på Älvdalsmål och bjuder på konsertens enda renodlade beat/popkomp och som extra krydda ett rockigt barytonsaxsolo. Instrumentala Gyris marschen ser fiolen, sopransaxen och munspelet smälta samman i unisona energiblock medan Polska efter Tommos-Anders bjuder på Willemarks märgfyllda sång och ett riktigt gott sväng när fiol och sopransax möts i unisont samspel.

Willemark, Knutsson och Öberg är alla skickliga instrumentalister med stark känsla för folkmusikens särdrag och oavsett låt så är de folkmusikaliska markörerna aldrig långt bort. Att sedan Knutsson och Öberg dessutom är suveräna jazzmusikanter står fram några gånger under konsertkvällen. I Eva Dahlgrens Dunkla skyar bränner Öberg av ett pianosolo med koppling till högre harmoniska sfärer och Knutssons altsaxsolo i Taubes Dansen på Sunnanö är en uppvisning i improvisationskonst som leder tankarna till Julian ”Cannonball” Adderley. Underbara Så skimrande var aldrig havet framförs solo av sopransaxen och den klingar så skört och så vackert att man nästan inte törs andas.

Leif Linnskog

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.