Linde, Ulf – vibrafonist, kompositör, konstkritiker, författare, museiman, professor

(15 april 1929 – 12 oktober 2013)

”Fortfarande tycker jag att han är en av dom absolut finaste jazzmusiker som funnit i Sverige.” Så beskrev Thore Jederby Ulf Linde i Bengt Nyquists bok ”Bas: Thore Jederby”.

Linde föddes i Stockholm och växte upp i ett välsituerat hem på Östermalm. Hans föräldrar var måttligt roade av sonens jazzintresse men han fick ändå en trumpet i konfirmationspresent. På den tog han några lektioner av Rolf Ericson och han fick också lektioner i att arrangera av Casper Hjukström. Snart bildade han en orkester med några jämnåriga kamrater, Bertil Ahlkvist klarinett, Claes-Göran Fagerstedt piano, Bengt ”Bengan” Wittström bas och Ulf Hjelmkvist trummor. De flesta skolorkestrarna spelade på den tiden tradjazz men Lindes band var inspirerat av John Kirbys sextett.

1946 kom bandet tvåa i Aftonbladets orkestertävling för skolband. Sommaren det året var Linde och hans vänner ofta på Berzelii-Terrassen och lyssnade på Simon Brehms kvintett med Åke Hasselgård klarinett, Thore Swanerud vibrafon, Per-Erik Sparrings piano och Bertil Frylmark trummor. Ett par gånger fick de till och med vikariera där, när Brehms band skulle iväg och spela in för radion. Hasselgård tyckte att Linde hade bra idéer men sämre ton och teknik och föreslog att han skulle byta ut trumpeten mot en vibrafon, ett instrument som Linde snabbt lärde sig hantera.

Som vibrafonist var han snart etablerad i de professionella jazzkretsarna och sommaren 1948 medverkade han av och till i Thore Jederbys kvintett på Nöjesfältet i Stockholm. Till hösten tog trumpetaren Nisse Skoog över delar av bandet. Med musiker som bland andra Ulf Linde och saxofonisten Bjarne Nerem startade han vad som brukar betraktas som landets första bebop-band och vintersäsongen 1948-49 var de engagerade på Nalen.

Sommaren 1949 turnerade Linde med Thore Jederbys orkester i Folkparkerna. Det året medverkade han också i musikfilmen ”Kvinnan som försvann” vars manus skrivits av Pär Rådström. 1950 ingick han tillsammans med Carl-Erik Lindgren, klarinett och Gösta Theselius, piano i Simon Brehms band som även det gjorde omfattande turnéer i landet. Vintersäsongen 1951-52 spelade han sedan med Göte Wilhelmson på Embassy Club i Stockholm.

Ulf Linde med James Moody

Han medverkade också på en rad grammofoninspelningar med Thore Jederby, Arne Domnérus, Reinhold Svensson, James Moody, Bengt Hallberg och med egna grupper. Dessutom var han med på plattor med Expressens Favoritorkester 1949 och med Jazzkritikernas orkestrar 1951 och 1952. Inspelningen av Gösta Theselius svit Three Without a Key som Linde gjorde med sin kvartett upptog tre 78-varvssidor och har blivit en klassiker i svensk jazzhistoria. Hans samlade inspelningar, totalt ett fyrtiotal låtar, finns återutgivna på en dubbel-cd på märket Phontastic.

1952 då han gjorde sina sista inspelningar hade han redan börjat söka sig andra vägar i livet. Ett tag tänkte han bli tonsättare och studerade för Karl-Birger Blomdahl; han skrev musik till radioteatern och 1953 skrev han musiken till filmen ”Mästerdetektiven och Rasmus”. 1950-53 skrev han också personliga kåserier i OJ, senare samlade i bokform. Men det var intresset för konst som slutligen tog överhanden och när han vid den här tiden fick anställning på Riksförbundet för bildande konst hade han slutat som musiker.

Nu följde en framgångsrik bana inom konstens värld: 1956-68 var han konstkritiker i Dagens Nyheter, 1963 tog han plats i Konstakademien, 1968-75 var han professor på Konsthögskolan och 1973-76 intendent på Moderna Museet. 1977 blev han ledamot av Svenska Akademien och samma år tillträdde han som chef för Thielska Galleriet, en post som han upprätthöll i tjugo år. Han var också flitig som författare och skrev över trettio böcker, framför allt en rad konstnärsbiografier. Hans egen självbiografi kom 2008 och har den för hans personlighet typiska titeln ”Från kart till fallfrukt”.

Även om han tidigt övergav jazzscenen övergav han aldrig jazzen. När han 1996 intervjuades för OJ berättade han att erfarenheterna från musicerandet haft stor betydelse för honom också som konstkritiker och konstvetare. Och varje vecka satt han några timmar och improviserade vid flygeln i bostaden på Thielska Galleriet.

CD

Ulf Linde – Jazz 1948-1952 (Phontastic)

Artiklar

Med jazzen närvarande, OJ 1/1996

Kåserier skrivna för OJ

Ulf Linde – Jazz (Hjalmarson & Högberg)

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.