Guide till Bobo Stenson på skiva

Bobo Stenson med Rena Rama, 1972. Foto: Christer Landergren

Hitta rätt i den återigen prisade Bobo Stensons omfattande skivkatalog. OJ:s Magnus Nygren (MN) och Patrik Sandberg (PS) har skrivit en skivguide som speglar Stensons karriär och lyfter fram några favoriter. Trioformationen har gått som en röd tråd genom hans konstnärskap och han har likt få andra nått långt utanför Sverige gränser. Här finns expressiv frijazz, konstmusik och världsmusik men han befinner sig sällan långt ifrån det romantiska och impressionistiska. Här finns också soloskivor och utfärder till internationella storheter som Charles Lloyd och Tomasz Stanko.

Gunnar Fors Quintet: Gone with the Wind (Olof Bright, 2015. Insp 1965)
Börje Fredriksson Quartet/Quintet: Intervall (Columbia, 1966)

Moderna som få var trumpetaren Gunnar Fors kvintett under det tidiga svenska 60-talet. Gruppen – med Bobo Stenson, Sven-Åke Johansson på trummor, Bengt Lindquist på tenor och Ivar Lindell på bas – spelade på privata jazzklubbar i Västerås, Bobo Stensons hemstad, vännerna drev till och med egna klubbar i rivningskåkar där de arrangerade konserter och sålde te för 25 öre koppen. Men samtidigt sökte de upp den allra senaste jazzen och spelade låtar av Miles, Monk, Booker Little med flera. Det tuffa musikklimatet i Sverige fick dem dock att ta till Paris där de spelade på klubbar som Blue Note och Chat qui Pêche. Någon skiva blev det inte för Fors kvintett medan det begav sig. Det dröjde ända fram till 2015 när Gone with the Wind släpptes med en inspelning från Västerås 1965. Energin, viljan och hettan är slående. Stenson spelar bra men har ännu inte blommat ut. Flödet finns, ackordspelet likaså och bluesen är närvarande i flera av hans solon. De gör en skör version av ’Round Midnight, en skönt gungande Milestones med synkoperat rytmiskt spel av Stenson. Modigt gör de en version av Eric Dolphys Hat and Beard. En del skavanker märks i ensemblespelet men det är intressant hur de löser upp rytmik och material i en fri improvisation! Redan 1965! Snyggt hittar de tillbaka till melodin, inte minst genom Stensons piano.
Det handlar således om frihet med gränser. Precis som på den 14 minuter långa låten En berättelse på Börje Fredrikssons Intervall. Stenson var med i Fredrikssons grupp från 1963, men när det kommer till de få inspelningar som finns på skiva går det troll i Stensons närvaro. När Intervall – den enda skivan som släpptes under Fredrikssons livstid – spelas in 1965 låg Stenson i lumpen och han är bara med på låten En berättelse. Och på hyllningsskivan Börje Fredriksson, som släpptes 1969, ett år efter Fredrikssons död, är Stenson förvisso med, med alla solon utom Fredrikssons är bortklippta! Tur då att En berättelse är så fantastisk – och lång. Det är en tidig frijazz med stark form, möjligen något av en motsägelse. Stenson driver på under Fredrikssons långa nästan aggressiva solo. När det blir dags för Stensons solo tar låten en vändning, den stannar upp och det expressiva blir nästan impressionistiskt målande med rikligt flöde av klanger. Och Roffe Ericsons solo på trumpeten är rent svindlande. Intervall må ha vunnit Gyllene Skivan 1966, men musiken tillhörde trots det moderna uttrycket jazzens underjord. Och i den myllan hände trots allt en del och Bobo Stenson var en av huvudrollsinnehavarna. (MN)

Bobo Stenson: Underwear (ECM, 1971)
Jan Garbarek/Bobo Stenson/Terje Rypdal/Arild Andersen/Jon Christensen: Sart (ECM, 1971)
Jan Garbarek-Bobo Stenson Quartet: Witchi-Tai-To (ECM, 1974)

I det tidiga 1970-talet etablerar sig Bobo Stenson som en av de mest intressanta svenska jazzmusikerna. Han går utanför ramarna och får fäste hos tyske Manfred Eicher och hans nystartade ECM som ingen annan i Sverige och han hamnar i sällskap med ett knippe betydelsefulla norrmän. 1971 kommer Bobo Stensons debut i eget namn – Underwear. Den spelas in i maj samma år och ges ut av ECM. Det är en trioskiva med norrmännen Arild Andersen på bas och Jon Christensen på trummor. Stenson har skrivit fyra låtar av sex. Det är tidigt i ECM:s historia, innan reverbet lägger sig som en filt över bolagets produktioner. Stenson drar åt olika håll, på Ornette Colemans Untitled rör han sig hårt och kantigt som gick han i Cecil Taylors fotspår, men mestadels handlar det om ett mer avrundat flöde, om än det är intensivt och fritt med en naken ljudbild. Melodierna är redan starka, som i den oerhört svängiga titellåten. Mitt i allt detta är det tydligt att Stenson redan är en romantiker, inte minst i lugna Luberon. Tidens experimentlusta visar sig annars rent bokstavligt i Test, påbyggd med en groove som för en tid placerar Stenson i en skola för sig – tillsammans med exempelvis Lennart Åberg, Bengt Berger och några till – där rytmiken är annorlunda än i den ”vanliga” jazzen, inspirerad av funk, rock och världsmusik och mer groovy än jazzigt svängig.
Bobo Stenson börjar samtidigt att samarbeta med Jan Garbarek, de spelar tillsammans med George Russell och turnerar också med den norske poeten Jan-Erik Vold. En månad innan Underwear spelar Stenson in den fantastiska Sart med Jan Garbareks kvartett där Andersen, Christensen och gitarristen Terje Rypdal ingår. Inspelningen är vild och oborstad. Stensons flödande och melodiska pianospel står som en givande kontrast till Garbarek och Rypdal. På Song of Space går Rypdal loss på elgitarren som få andra vid den här tiden, den skriker av rundgång och elektricitet, lika expressivt som Garbareks skriande tenorsax i den långsamma men så strålande Milesfunken Sart.
När sedan Underwears uppföljare skulle spelas in 1973 var den tänkt som en trioskiva, men med Garbareks inträde blev det en kvartett. Resultatet blev storsäljaren Witchi-Tai-To. Skivan tog dem runt på stor turné i Norge, emottagna som rockstjärnor. Stenson hade nu spelat en del med Don Cherry. Det visar sig inte minst i den fina och 20-minuter långa versionen av Cherrys bedårande Desireless. Men Cherry hade även introducerat Stenson för Jim Peppers Witchi-Tai-To, vilken de också spelade in. En fantastisk skiva – men jämfört med Sart har det melodiska utrymmet ökat betydligt och det är inte alls lika råbarkat. För första gången, mig veterligen, spelar Stenson dessutom in en kubansk låt, den melodiskt starka Hasta Siempre av Carlos Puebla. (MN)

Rena Rama: Jazz i Sverige (Caprice, 1973)
Okay Temiz: Oriental Wind (Sonet, 1977)

När världens musik grabbade tag i den svenska jazzen var Bobo Stenson en av de drivande krafterna. Han var en av initiativtagarna till Rena Rama, spelade med Don Cherry som vi tidigare nämnt och blev också medlem i Okay Temiz grupp Oriental Wind, sedan Temiz lämnat Sevda.
Medlemmarna i Rena Rama – Bobo Stenson, saxofonisten Lennart Åberg, basisten Palle Danielsson och trumslagaren Bengt Berger (som också studerat indisk musik) – bottnade alla i jazzen, men vill något mer. Det var en kollektiv grupp vilket också manifesteras med ett gruppnamn istället för att som brukligt inom jazzen ledas av en individuell solist. Det var en svensk supergrupp med fyra starka individualister som hade mycket stor betydelse under 70-talet men som lyfts fram alltför sällan idag. De bildades 1971 och debuterade 1973 med Jazz i Sverige, vilken också är den skiva vi lyfter fram här i konkurrens med flera andra av gruppens fina album. Gruppen laborerar med udda taktarter, de låter rytmiken driva musiken framåt snarare än melodierna. I mycket handlar det om att hitta stämningslägen för musiken. Stenson har skrivit två av låtarna, bland annat den långa Pow Wow som i sin 5/4-takt har ett mystiskt drag med töjbar bas, tablas och en eftertänksam Stenson som verkligen har hittat sin så karaktäristiska stil. Det utvecklar sig till ren meditation innan Åberg bryter in med sin flöjt. Rena Rama spelade en annorlunda jazz än de flesta andra svenska grupper vid den här tiden, vilket blir än tydligare i en kollektiv afrikanskt doftande improvisation ledd av Bergers tumpiano samt i Batiali, en traditionell pakistansk folkmelodi som gruppen arrangerat om.
Oriental Wind var Okay Temiz grupp, därom råder ingen tvekan. När han lämnade Sevda hade han hört Rena Rama och ville gärna spela med dem. Stenson, Danielsson och Åberg blir med i gruppen tillsammans med Haci Tekbilek på flöjt, fantastisk säckpipa och luta. Musiken är en variant av turkisk musik. Rytmiken har ännu större betydelse än hos Rena Rama. Ibland handlar låtarna om ren form, men det är en form som lever och kränger och stundtals är rent drabbande. Virvlande danser som aldrig tycks ta slut! På fusionerade låtar som Dere Geliyor Dere och Tamare-Delihoron ökar Stensons utrymme, han driver på och utmanar framgångsrikt den i övrigt så starka turkiska närvaron. Det blir verklig fusion! (MN)

Lars Danielsson: New Hands (Dragon, 1986)
Lars Danielsson Quartet: Poems (Dragon, 1991)
Sister Maj’s Blouse: In Concert (Mirrors, 2006)

Bobo Stenson var förutom ledare för sin trio även fast medlem i basisten Lars Danielssons kvartett och i gruppen Sister Maj’s Blouse. År 1985 bildade Lars Danielsson en kvartett bestående av saxofonisten Dave Liebman, pianisten Bobo Stenson och trummisen Jon Christensen. Flera tongivande album med gruppen spelades in på Dragon-etiketten: New Hands (1986), Poems (1991) och Live At Visiones (1997). Stensons roll var här obunden och fri, spelet är avskalat och snyggt. Musiken andas en ren, luftig produktion med en fantastisk ljudbild. Tillsynes verkar det var enkla melodier, de flesta komponerade av Danielsson själv, fast de är komplexa i grunden. Alla instrument får mycket utrymme. Särskilt när Stenson och Danielsson duellerar uppstår stark symbios, som på Rue Payenne och på New Hands, från albumet med samma namn. Ett mer perkussivt spel kan skönjas hos pianisten på flera av dessa inspelningar, som lekfulla Little Peanut från skivan Poem. Stensons förmåga att konversera och hans väl uppbyggda solon firar triumfer på sakrala Suite på samma skiva i en drabbande dialog med Liebmans yviga sopransax.
Stenson spelade med Börje Fredriksson mellan 1963-68. Han fick överta Fredrikssons notmaterial efter dennes död och har genom åren fortsatt att spela hans kompositioner. En är Sister Maj’s Blouse som Fredriksson skrev under sin sista tid i livet. Så småningom fick låten ge namn åt en kvartett med Stenson, saxofonisten Joakim Milder, basisten Palle Danielsson och trumslagaren Fredrik Norén, vars repertoar huvudsakligen bestod av Fredrikssons musik. Alla utom Milder hade spelat med Fredriksson så det finns en naturlig känslighet, närhet och förståelse till musiken. Milder axlar Fredrikssons saxroll exemplariskt och en lyhörd kommunikation och stor skaparlusta bildas i denna helgjutna kvintett.
Stenson spelar överlag med finess. Bedövande vackert och subtilt blir det på låtar som Min Heliga och Vasalöparna på skivan In Concert som vi lyfter fram här.
Gruppen gav även ut Epilogue (Mirrors, 1998) och Sister Maj’s Blouse: … Plays The Music Of Börje Fredriksson (Mirrors, 1993). (PS)

Charles Lloyd: Canto (ECM, 1996)
Tomasz Stanko Septet: Litania ‎– Music Of Krzysztof Komeda (ECM, 1997)

Samarbetet med Charles Lloyd har varit centralt i Stensons karriär. Det varade i elva år och resulterade i att han medverkade på fem av Lloyds skivor på ECM-etiketten: Fish Out Of Water (1989), Notes From Big Sur (1991), The Call (1993), All My Relations (1994) och Canto (1996).
Ihop med Lloyds kvartett skapade Stenson en harmoni och balans mellan allvar och lek där musiken var fri att när som helst finna nya vägar. Att överraska och själv bli överraskad var mottot – liknande det Stenson skapat med sin egen trio. Svänget fanns där hela tiden, ömsom tydligt ömsom underförstått. Lloyd har ju rastlöst sökt sig i olika riktningar, ofta långt utanför jazzen med blickar mot Mellanöstern eller Nordostasien – flera av sessionerna som Stenson medverkade på var kryddade med världsmusik. Ett fint exempel är det sista samarbetet, albumet Canto, där den modala post-bopen färgas med just de inslagen. Det andliga och meditativa tar plats, som när Stenson spelar preparerat piano på Tales of Rumi och den isande Nachiketa’s Lament.
Parallellt med sessionerna och ett flitigt turnerande med Lloyd under 90-talet inledde Stenson ett samarbete med polske trumpetaren Tomasz Stanko. En ny kvartett bildades med basisten Anders Jormin och den brittiska trummisen Tony Oxley. Albumet Bosonossa and Other Ballads (Govi Records, 1993) spelades in. Tonfallet präglades av ett mörk, kargt djup men var samtidigt lyriskt. Pianot fick en framträdande roll med öppna, fria spelytor då udda ackordvändningar och fraser blev framträdande.
En viktig roll axlade Stenson även på den kanske starkaste skivan han medverkat på som sideman någonsin: Stankos Litania – Music Of Krzysztof Komeda (ECM, 1997). Stankos tidigare mentor och kapellmästare Komedas odödliga musik tolkas i nya arrangemang i en septett-sättning med Palle Danielsson, Joakim Milder, Bernt Rosengren, Terje Rypdal och Jon Christensen. Hela septetten visar upp stor känslighet och teknisk briljans medan Stenson spelar med lika delar melankoli och lyrik, vilket var så kännetecknande för Komedas kompositioner. Milder och Rosengren bidrar med vassa solon på tenorsaxofon, liksom Stanko själv på trumpet. Både Rosengren och Stanko arbetade med Komeda på 60-talet och ren magi skapas när Ballad for Bernt – temat från Roman Polanskis film ”Kniven i vattnet” – framförs av trion Stenson, Christensen och Rosengren. (PS)

Werner/Stenson/Wallgren: Triple Play – Jazz Piano Vol. 1 & 2 (Dragon, 1977)
Bobo Stenson: The Sounds Around the House (Caprice, 1983)
Bobo Stenson Trio: Very Early (Dragon, 1985)
Bobo Stenson Trio: Reflections (ECM, 1996)
Bobo Stenson Trio: Contra la Indecisión (ECM, 2018)

Tillsammans med pianisterna Lasse Werner och Jan Wallgren arrangerade Stenson i mitten av 70-talet två album med soloframträdanden samt ett gemensamt verk. Tre sololåtar framförs av Stenson, bland annat Börje Fredrikssons Ballad För Laila där han förmedlar särskild värme och lyrik. Hittills finns endast ett helt soloalbum med Stenson, The Sounds Around the House (Caprice, 1983). Även här vänder han sig till Börje Fredrikssons låtskatt: Mäster och Adagio Con Espressione tolkas med stor inlevelse. Stenson framför även två frapperande Ellington-melodier och en trollbindande tolkning av Ornette Colemans Piece. Utmärkande för denna inspelning är Stensons impressionistiska ådra; styckena andas lika delar moll och dur, hela tiden välbalanserat och oerhört subtilt.
Redan 1971, på sitt debutalbum Underwear, skapade Stenson en lockande dialog med Arild Andersen och Jon Christensen. På 1985 års Very Early (Dragon) – med basisten Anders Jormin och trumslagaren Rune Carlsson – bar han med sig det lyriska, fria och öppna tonspråket från debuten, men vävde även in kammarmusikaliska element. Personliga tolkningar av verk med upphovsmakare Gabriel Fauré, John Coltrane, Ornette Coleman och Bill Evans och var sitt original av Jormin och Stenson samsades på albumet. Stensons konstnärskap kom fram tydligt: hans skickliga förmåga att både utvinna, exponera och upphöja essensen i en komposition. Gruppdynamiken var kännbar.
Stenson återkommer till ECM-etiketten 1996 med Reflections. I hans trio finns Christensen och Jormin. Dynamiken och dialektiken är mer varsamt fängslande än direkt slående. Även en ton av sydasiatisk musik har smugit sig in. På flera spår arbetar trion med seriell musik: tonerna är sökande, texturen är delikat, känslan är i nuet. Det gemensamma uttrycket sätts i första rummet. Denna formation återkommer på skivorna War Orphans och Serenity. Här börjar trions sound utkristalliseras mot en tydligare melodisk och rytmisk dialektik. Även det poetiska tonspråket får en något mer framträdande roll.
Från och med 2004 ersätts Christensen på grund av hälsoskäl av Paul Motian. Tre år senare ersätts Motian av den unga Jon Fält. Fält drar in ett mer variationsrikt spel och hans användande av udda slagverk gör att musiken drar åt det konstmusikaliska.
På trions senaste skiva – och Gyllene Skivan-vinnaren – Contra la Indecisión utgår trion från verk av klassiska tonsättare som Erik Satie, Béla Bartók och Frederic Mompou vid sidan av egna kompositioner. Trion förädlar sitt uttryck mer än förändrar det. Albumets titel har man lånat av kubanska poeten, kompositören och sångaren Silvio Rodriguez som har varit en viktig inspiration under Stensons hela digra karriär. (PS)

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.