Sverige behöver fler musikarrangörer – inte färre!

Gemensamt uttalande från svenskt jazzliv 2019-04-24

Kulturrådets uppdrag att fördela bidrag till arrangerande musikföreningar inom musikområdet är starkt ifrågasatt från olika håll inom musiklivet. Just nu är vi många inom jazzvärlden som är upprörda. I årets fördelning blev 13 jazzföreningar helt utan anslag och hälften av jazzklubbarna fick sänkt stöd. Detta trots att Kulturrådet haft ca 1,2 mkr mer i anslag att fördela. Hur har svensk musikpolitik kunnat hamna här?

Förlorad kunskap och försvagning av arrangörernas egna nätverk
I juni 2018 beslutade Kulturrådet på väldigt kort varsel och utan remissrunda att avskaffa vidarefördelningsmodellen för konsertarrangörer. Vi beklagar Kulturrådets beslut. Modellen innebar att musikriksförbunden (för jazz, folk- och världsmusik och kammarmusik) hade i uppdrag att fördela arrangörsstöd till sina medlemsföreningar och vi ser att denna modell under många år har gynnat en kontinuerlig kreativ utveckling inom riksförbunden – det vill säga arrangörernas egna nätverk – med målet att få fler välfungerande arrangörer i hela landet.

Varför Kulturrådet valde att i sin helhet avveckla modellen, utan att säkra riksförbundens kunskap på något sätt är för oss ofattbart.

Musik på lika villkor?
Kulturrådet fördelar cirka 700 mkr totalt till musikområdet. Av dessa pengar går ca 10 % till det fria musiklivets aktörer, främst inom samlingsgenrer som jazz, folk, värld, pop, barock och nutida konstmusik, men även till västerländsk konstmusik.
Av de 700 mkr går ca 32 mkr (4,5%) till verksamhetsstöd till musikarrangörer. Av dessa 32 mkr har Svensk Jazz fått ca 6 mkr, och vidareförmedlat till föreningar ca 4,5 mkr. Ca 90 % fördelas i den regionala Kultursamverkansmodellen, där en stor del av medlen går till musikinstitutioner, såsom konserthus, klassiska orkestrar och operahus. Det är uppenbart att merparten av det statliga musikanslaget finns i en traditionell, institutionell infrastruktur.

Det kan inte vara rättvist att det bara är inom just dessa 4,5 % av det statliga musikanslaget, som denna hårda prioritering ska göras. I Kulturrådets öppna svar till Svensk Jazz (kulturradet.se 190228) skriver Kulturrådets GD:

”Dock har Kulturrådet inget uppdrag att dela in eller föra statistik över genrer, eller gynna vissa musikaliska uttryck framför andra. Vårt uppdrag är att det ska finnas en mångfald av musikaliska uttryck av hög kvalitet i hela landet.”

Menar Kulturrådet på allvar att jazzmusiken är positivt särbehandlad? Detta är ett anmärkningsvärt uttalande.

Etablerade klubbar med jazzinriktning runt om i Sverige har sedan 70-talet arbetat upp en kontinuerlig, stödberättigad verksamhet. Och snart 50 år senare handlar det fortfarande om mycket små stöd i sammanhanget. Som ändå betyder väldigt mycket.

Svensk musikpolitik är föråldrad
Kulturrådets sätt att fördela stöd till musik är föråldrat. Det har alltså snart gått 50 år sedan dörren till Kulturrådet öppnades på glänt för musikformer som verkar utanför konserthus och orkestrar. Och dörren står fortfarande bara på glänt. Under 50 år hinner traditioner skapas, ifrågasättas och tas spjärn emot, som leder till nya konstnärliga uttryck – det är så all utveckling fungerar.

Men inom stödet till ”det fria kulturlivet” – där fortfarande det mesta av musiken utanför konserthusens och orkestrarnas ordinarie verksamhet huserar – är medlen mycket begränsade och där premieras fortfarande bara det nyskapande. Detta leder till en obalans och i värsta fall en kannibalism inom musikområdet – äldre och nyare initiativ, det experimentella och traditionella måste kunna få verka sida vid sida. Det är så ett hållbart ekosystem byggs.

Sverige behöver ett musiklyft som gör att arrangörer och utövare oavsett musikalisk inriktning kan få jämbördiga villkor – både för att utvecklas konstnärligt och för att värna sina traditioner. Sverige behöver fler musikarrangörer som kan betala rimliga ersättningar till musiker – inte färre!

Amanda Ginsburg, jazzsångerska och låtskrivare
Amanda Sedgwick, jazzmusiker
Anders Jormin, musiker och professor
Ann-Sofi Söderqvist, kompositör, arrangör, jazzmusiker
Anna Berglund, musiker
Anna Lundquist, jazzsångerska och kompositör
Bobo Stenson, jazzpianist
Eric Birath, Fasching och Stockholm Jazz Festival
Eric Brandström Arellano, orkesterchef Bohuslän Big Band
Fabian Kallerdahl, jazzpianist
Fredrik Ljungkvist, saxofonist och kompositör
Fredrik Norén, musiker, orkesterledare och producent för Musik Västernorrland
Föreningen Sveriges Jazzmusiker
Georg Riedel, jazzmusiker och kompositör
Goran Kajfes, musiker
Hans Backenroth, musiker
Ida Sand, musiker
Irene Nord-Engdahl, Jazz i Malmö
Jacob Karlzon, musiker
Jan Lundgren, pianist/konstnärlig ledare Ystad Jazz Festival
Johan Björklund, musiker och projektledare
Jonas Kullhammar, saxofonist
Josef Kallerdahl, musiker och medgrundare av HOOB records
Karin Hammar, jazzmusiker
Karin Inde och Gunno Sandahl, Svensk Jazz
Kenneth Johnson, ordförande Arrangörsrådet, Svensk Jazz
Lena Willemark, sångerska/riksspelman
Lina Nyberg, jazzsångerska och kompositör
Linnea Henriksson, artist
Lisa Nilsson, musiker, artist och skådespelare
Lisa Rydberg, violinist
Magnus Lindgren, jazzmusiker/kompositör
Magnus Nygren, OrkesterJournalen
Mathias Landaeus, musiker och kompositör
Miriam Aïda, artist och musikjournalist
Nils Landgren, artist
Ola Bengtsson, studierektor, lektor i jazzteori och gitarr, institutionen för Jazz, KMH
Peter Danemo, musiker och kompositör
Rigmor Gustafsson, sångerska
Sofia Jernberg, sångerska
Tomas Olsson, Nefertiti Jazzclub
Walter Brolund, orkesterchef Norrbotten Big Band

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.