Jacob Karlzon Trio serverade färska, böljande låtar

Foto: Christer Åkerlund

Jacob Karlzon Trio
Dergårdsteatern, Lerum, 28 april 2019.

Tidigare i år invigde Musik i Lerum en ny scen kallad Liveshack. Då satt Rasmus Kihlberg bakom trummorna när Viktoria Tolstoy uppträdde. Söndagen den 28 april var han tillbaka i den livaktiga föreningens Musik i Lerums hägn, den här gången tillsammans med danske basistprofessorn Mårten Totfgard Ramsböl och anföraren Jacob Karlzon vid flygeln. Man hade vädrets makter och kommande helg emot sig. Karlzon ”erkände” att han själv skulle ha tvekat att bevista evenemang inomhus i den blomstrande vårkvällen. Med tanke på förutsättningarna var det beundransvärt att trion orkade uppbåda ansenlig gnista.

Foto: Christer Åkerlund

Helt akustiskt serverades en tacksam publik uteslutande material skrivet av Karlzon, företrädesvis låtar ännu ej utgivna. Komponisten berättade nämligen att han valt att luta sig mot en platta inspelad hos Nilento Studio, en skiva som släpps i augusti. Man öppnade stillsamt med romantiskt präglade reflektioner. Pianot bestämde inriktning. I intervaller införlivades hetta när tempot ökades. Samspelet var bländande på ett öppet sätt. Vill påstå att det finns ett internationellt snitt hos trion, fast nordiskt vemod bryter igenom då och då. Ett tag när de kom in i en kantig, framrullande fas associerade jag till Shai Maestro. Stor skönhet är förstås en bärande byggsten. Men fantasifullt stökande ingår också. Klanger och rytmer samverkade sofistikerat. Karlzon är en komplett pianist, vars innovativa löpningar färgade konserten. Som bekant tycker 48-åringen om att inte bara presentera repertoaren i mellansnack, utan därtill förmedla sina tankar. På så sätt fick vi i publiken en inblick i vad flera av hans instrumentala melodier handlar om.

Det blev två generösa set. Den jazziga formationen spelade antingen varsamt lyriskt eller fartfyllt med markerat beat. Härligt växelspel mellan spröda molltoner och det kompromisslöst handfasta. Vissa tillfällen bröts jämvikten i trion och en av musikerna fattade rodret. Ramsböl levererade spännande basgångar i olika stilar, använde stråken när behov påkallade. Mest spektakulär var emellertid Rasmus Kihlberg vars spel gick utanför ramen i ett par sekvenser. Ett längre solo inledde en larmig (!) låt, genom en slags fördröjande, robust teknik. Att i övrigt agera understöd var givetvis kompet experter på. Inte enkelt att plocka russinen ur den goda kakan. Väljer spännande Motion In Picture och Panorama jämte underbara balladerna How It Ends och extranumret Inner Hills. Har sett åtskilliga konserter med Jacob Karlzon. Blev som vanligt förtjust i hur hans trio fogar ihop böljande skiftande stråk. Musikälskare på teaterns läktare med den utsökta ljudåtergivningen gick hem exalterade, uppfyllda av ny energi.

Mats Hallberg

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.