Lindgren, Kurt – basist, kompositör, pedagog

(10 juni 1937 – 27 mars 1989)

I början av 1960-talet tillhörde han den unga moderna falangen Stockholmsmusiker som ville pröva nya uttryck och spelsätt, exempelvis fria former och teatermusik, ofta tillsammans med Lasse Werner. Han räknades som en av vägröjarna, de som hade öppna sinnen och sökte nya former och sammanhang för jazzen.

Kurt Svante Lindgren föddes i Enskede i södra Stockholm och fick pianolektioner redan när han gick i småskolan. Jazzintresset vaknade i tidiga tonåren på Södra Latins sommarhem på Värmdö, där äldre elever hade jazzskivor med sig. Då skaffade han sig en trumpet och hade snart ett kvartersgäng som spelade dixieland. Han fick till och med ett solistpris som trumpetare i en orkestertävling.

Sedan han 1953 hört en platta med Dizzy Gillespie insåg han sin begränsning och började i stället intressera sig för kontrabasen. Flera skolkamrater spelade bebop och tillsammans med pianisten Jan Wallgren och trumslagaren Björn Idén vann han trioklassen i AT-jazzen 1955. Trion ingick också i en grupp ledd av trombonisten Eje Thelin och ventilbasunisten Lalle Svensson, och även den vann sin klass.

Till sommaren 1955 ordnade Arthur Österwall, som ansvarade för AT-jazzen, en folkparksturné för trion plus Bengt Larsson trumpet, Eje Thelin trombon och Inge Dahl tenorsax. 1956 engagerades trion som kompgrupp i George Vernons orkester åter för en turné i Folkparkerna. Den året medverkade trion också på ena sidan av en smått mytisk Karusell-ep där de kompade den unga saxofonisten Monica Petrini på den enda inspelning hon gjorde.

Därefter gjorde Kurt lumpen och när han muckade sommaren 1957 fick han jobb igen med George Vernon, den här gången på Skansen. Han turnerade också i Folkparkerna med första upplagan av Gunnar ”Röjarn” Nybergs kvintett och året därpå spelade han på danssalongen Virveln i Stockholm med en orkester ledd av saxofonisten Martin Tidlund.

1959-64 studerade Kurt kontrabas på Kungliga Musikhögskolan och han studerade också komposition för Josef Briné som höll kurser i Musikerförbundets regi. Men han fortsatte att spela med olika grupper, 1959 ingick han i Anders Burmans septett med bland andra Leppe Sundevall på trumpet och Allan Lundström på tenorsax och året därpå spelade han med tenoristen Bertil Löfdahls kvintett. Ett tag spelade han också med Åke Perssons sextett tillsammans med Benny Bailey trumpet, Sahib Shihab sax, Ingemar Westerberg piano och ”Röjarn” Nyberg trummor.

I mitten av 1950-talet hade Kurt lärt känna pianisten Lars Werner. De gjorde en radiosändning på duo 1957 och 1960 reste de tillsammans med trumslagaren Rune Carlsson till Warszawa och Krakow och spelade på Jazz Jamboree. Året därpå spelade Kurt och Lasse bland annat en månad på Tarantel Jazz Club i München tillsammans med Bosse Wärmell. När gruppen Lasse Werner och hans vänner bildades ungefär samtidigt bestod den till en början av Lasse, Kurt, Christer Boustedt altsax och Jan Carlsson trummor. Man spelade inom ramen för Nutida Musik och försökte integrera olika musikformer och uttryckssätt med varandra. En tid hade Kurt också en egen grupp med samma inriktning.

När Gyllene Cirkeln i Stockholm öppnade 1962 blev han en ofta återkommande musiker där. Fram till 1965 spelade han med bland andra Bosse Wärmell och Rolf Ericson, Lars Gullin, Cecil Taylor, Coleman Hawkins, Don Ellis, Karin Krog och Rolf Billberg och med egna grupper och i olika konstellationer med Lars Werner och Christer Boustedt. Samarbetet med Karin Krog fortsatte under flera år; de spelade runt om i Norge, i dåvarande Västtyskland, på festivaler i Warszawa och Prag och de turnerade i Sverige i Rikskonserters regi.

1963 tog Kurt initiativet till Emanon, en förening med ett trettiotal yngre Stockholmsmusiker. Föreningen skulle föra musikernas talan i en tid då jazz började ses som konstnärligt värdefull och skulle kunna få stöd ur offentliga medel. Man drev också ett storband och från och med hösten 1963 ordnade föreningen en serie konserter på Moderna Museet i Stockholm. Kurt var även en drivande kraft i Emanons pedagogiska utskott, som lanserade en ny typ av skolkonserter med elevsamverkan. I samarbete med ABF och Musikerförbundet svarade de 1964 dessutom för en tremånaders kurs där den amerikanske jazzpianisten och musikteoretikern George Russell undervisade om sina system för jazzharmonik och improvisation. Emanon övergick efter ett par år i Föreningen Sveriges Jazzmusiker, FSJ.

1963 medverkade han tillsammans med Werners grupp i den legendariska musikteaterpjäsen ”The Connection” på Stockholms stadsteater, som också tog upp pjäsen igen 1965. Och när Pistolteatern startade i Stockholm 1964 framträdde de där med experimentell musik med happenings som genomgående inslag.

Under hela 1960-talet var Kurt timanställd lärare vid Nacka Musikskola. Åren 1964-68 var han även musikchef vid Stockholms Stadsteater och samtidigt undervisade han i musikalisk framställning vid Statens scenskola i Stockholm. Han långpendlade dessutom till Göteborg där han var lärare vid SÄMUS, den särskilda ämnesutbildningen i musik. Hans verksamhetsfält var stort, han spelade skolkonserter i Rikskonserters regi, ledde sommarkurser i körsång, skrev balettmusik och tonsatte antika pjäser av Aischylos. I det arbetet medverkade även hans fru Kerstin som var lärare i rytmik och dans vid Musikhögskolan.

Kurt var alltså verksam även utanför jazzens ramar. Men han behöll alltid kontakten med den musik som präglat hela hans liv. När han 1974-78 var rektor för Delacroze-seminariet i Stockholm låg sambandet med jazz i öppen dag – utbildningen där omfattade rytmik, gehörsspel och improvisation. När seminariet 1978 inkorporerades i Musikhögskolan anställdes Kurt där som lärare i komposition, improvisation, musikens pedagogik och kulturpolitik. Han byggde upp den musikterapeutiska utbildningen och skapade ett centrum för musikpedagogisk forskning. Han forskade själv i detta ämne med anslag från Skolöverstyrelsen och siktet inställt på en doktorsavhandling.

Under åren som pedagog fortsatte Kurt visserligen att spela jazz i olika sammanhang men han höll sig i huvudsak utanför den mer offentliga jazzscenen. Mot slutet av 1980-talet återvände han dock dit, lockad av den yngre generationens musiker, och han kunde nu åter höras på ställen som Stampen och Fasching och på Skeppsholmsfestivalen. Han spelade då ofta med Håkan Falthins kvintett och Olle Orrjes septett.

Kurt var även kulturpolitiskt aktiv, redan 1964 kom han in i Kulturarbetarnas Socialdemokratiska Förening, KSF, och från 1985 representerade han Socialdemokraterna i Stockholms läns landstings kulturnämnd. Han avled till följd av en bilolycka.

Artiklar:

The Kurt Lindgren Story, OJ 12/1988

CD:

The Golden View, Bosse Wärmell featuring Rolf Ericson (Flash Music)

Lady M, Kurt Lindgren Trio (Dragon)

Eric Dolphy, The Complete Uppsala Concert (Gambit Records)

Brand new!, Svensk Jazzhistoria vol. 9 (Caprice)

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.