Olika artister: Svenska Jazzklassiker

Omslag Svenska Jazzklassiker

Nostalgia NAXOS /tid 58 min
Rolf Ericson tp, Arne Domnérus as, Rolf Blomquist ts, Lars Gullin barytonsax, Gunnar Svensson p,
Yngve Åkerberg b, Jack Norén dr. Bibbi Johnson voc. (3, 4) Harry Arnold voc. (6,7) 9 stråkar, harpa (9,10). Insp 19 dec. 1950, 18 jan. 1951, 13 april 1951, 5 juli 1951 och 15 okt 1951.

What shall I say – Barit – Daydream – I cover the waterfront – Strange enchantment – You do something to me – I know that you know – Caravan – The man I love – The favour of a fool – Hallelujah – Yours and mine – That old black magic – Party for Prez – On the Alamo – Darn that dream – Boogie Blues – Out of nowhere – Tenderly – What a kick

Många med mej har säkert oförglömliga minnen av Arne Domnérus orkester med Roffe Ericson. När Dompan inte var engagerad av Topsy Lindblom på Nalen gjorde han turnéer i Folkparkerna. Först hölls en konsert sedan spelade bandet upp till dans.

När jag hör Lasse Gullins kompositioner Barit och What a kick, som fanns upptryckta och utgivna för dansbanden, minns jag hur man ”jazzade” foxtrot till musiken. Under konsertavdelningen var Boogie Blues en uppskattad låt för den kände man igen från Gene Krupas skivinspelning. Tuffa profiler i Arne Domnérus band var trummisen Jack Norén svenskättling med amerikansk bakgrund och Roffe Ericson som nyligen kommit hem efter en sejour i USA. Det imponerade. De vokala inslagen med Bibbi Johnson och Harry Arnold har mist sin fräschör idag och har inte stått emot tidens tand till skillnad från det instrumentala.

Övriga favoriter på Svenska klassiker är The man I love där Dompan spelar utsökt tillsammans med stråkar, snabba Hallelujah i ett kul arrangemang med snärtigt vispkomp av Jack Norén, Lester Young-hyllningen Party for Prez och Dompans och Roffes duellerande i Out of nowhere .

När jag så här många år efteråt lyssnar på dessa inspelningar låter orkesterns klanger ovanligt ljusa och mjuka. Vad jag vill minnas upplevde jag musiken mycket mera kraftfull i verkligheten. Förklaringen är väl helt enkelt att vi vant oss vid starkare ljud. Tretton av numren är utgivna på Dragon 2003.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *