Kamasi Washington spred goda, äkta känslor

Foto: Patrik Sandberg

Kamasi Washington
Berns, Stockholm, 2 juni 2019.

För stjärnskottet Kamasi Washington finns ingen tvekan. Hans budskap är lika tydligt som hans medel för att ta sig dit. Det är dags för rättvisa i ett rasistiskt USA och vägen dit är att vi människor börjar visa respekt och kärlek för varandra, att vi firar olikheterna istället för att slå ner på dem. Med detta budskap, den andliga feelgood-frijazz han spelar samt kopplingarna till hiphopscenen i Los Angeles har han erövrat världen. Att det fungerar väldigt bra är tydligt när han gästar ett fullsatt Berns i Stockholm i början av juni, mycket beroende på den äkthet han förmedlar, långt bortom något påklistrat varumärke.

Med sig till Stockholm har han en samspelt septett och låtarna spänner i tid från albumet The Epic till Heaven and Earth med ett naturligt stopp på låten Truth från den långa ep:n Harmony of Difference. Möjligen är Truth också konsertens höjdpunkt med Washingtons kärleksfulla försnack, det mjuka rytmiska gunget, den långsamma uppbyggnaden, melodin, andligheten, den ordlösa sången från Patrice Quinn. Allt förgyllt av ett tryckande solo från Washingtons tenorsax. Om musiken stundtals kan bli ganska diffus och riktningslös under konserten, är den på Truth nyanserad och medryckande.

Det politiska budskapet framkommer i flera låtar. Malcolm’s Theme är exempelvis tillägnad medborgarrättskämpen Malcolm X som mördades 1965. I låten som utvecklar sig till en hymn får Washingtons fader Rickey (”som lärt mig allt” berättar sonen) stor plats med flöjt och sopransax. Visst kan man sakna de storslagna och episka stråkarna och kören i versionen av Fist of Fury, inledningen känns nästan lite mesig på Berns. Men med temat från den gamla Bruce Lee-filmen bygger de sakta upp låten till ett slutligt crescendo. Då har Kamasi Washington hunnit avverka ett solo och trombonisten Ryan Porter samt basisten Miles Mosley (som även spelat med artister som Lauryn Hill och Mos Def) likaså. Med stråken och några effektboxar får Mosley den förstärkta kontrabasen att glöda ljudligt. Han sjunger även på den egna Abraham som skiljer sig från övriga låtar i sin rock-funk-soul-framtoning. Tyvärr missar man stundtals lite av detaljerna i hans basspel i den ganska mullriga ljudbilden, samma sak med trumslagarna Tony Austin och Robert Miller. Det är synd, hade ljudbilden varit mer akustisk hade den dock fört en hopplös kamp mot Berns allt annat än subtila fläktar.

Även om musiken är en sammanhållen organisk kropp, är det synd att ljudbilden dränker en del av de individuella detaljerna. Men det förtar inte den goda känslan av konserten.

Magnus Nygren

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.