Norén, Jack – trumslagare (och stundom sångare)

19 oktober 1929 – 17 mars 1990

NorenJackc1951_web

Jack Norén är en legendarisk figur i svensk jazz! 1947 dök han plötsligt upp liksom från ingenstans, och blev raskt landets ledande jazztrumslagare! 1954 försvann han lika plötsligt från den svenska scenen.

OJs septembernummer 1947 berättade att ”Sam Samson har fått en ny batterist, Jack Norén, som lär vara ett verkligt fynd. Han är från Chicago där han föddes av svenska föräldrar för 18 år sedan, och har studerat för Gene Krupa. Troligen kommer han att stanna här i landet och det bör kunna bli ett gott tillskott till vår lilla skara jazzbatterister.”

Samsons band turnerade lördagar och söndagar, men hade inget fast engagemang i veckorna. Därför kunde Norén ingå vanliga veckodagar i basisten Thore Jederbys kvartett på restaurang Maxim i Götgatsbacken på Södermalm i Stockholm. Snart blev han fast medlem och deltog också i de jam sessions som måndagsvällar leddes av trombonisten Bob Henders på Nalen.

Jack Noréns mor och far återvände 1946 till sina hemtrakter i västra Värmland och tog med sig sin tonårige son som inte bara hade börjat spela jazz på trummor i Chicago utan dessutom hamnat i så kallat dåligt sällskap.

I Värmland ska Jack ha försörjt sig på skogsarbete innan han lyckades skaffa en uppsättning trummor och kunde börja som musiker. Thore Jederby hade just besökt New York och bland annat överväldigats av Charlie Parkers altsaxspel, och hans lilla band, som nu lät sig inspireras av den nya bebop-stilen, turnerade över hela Sverige och hördes även i radio, till exempel den 17 december då ”kompet med den utmärkte svensk-amerikanske batteristen Jack Norén hade fint ’beat’ ”, enligt OJs radiorecensent (OJ 2/48). Med Jederby fick Norén också medverka på skivinspelningar av olika slag.

Sommaren 1948 spelade Jederbys band först på Nöjesfältet i Stockholm och därefter på turné med 16-årige göteborgaren Bengt Hallberg som vikarierande pianist. Påföljande höst ingick Norén i en modifierad version av Jederbys band under ledning av trumpetaren Nisse Skoog på Nalen i Stockholm. Där blev han en publikfavorit ned sina trumsolon, sitt effektiva komp och sin ”amerikanska” stil, som också innebar, att han kunde sjunga populära schlager på otadlig amerikansk engelska.

1949 engagerades Norén till Seymour Österwalls orkester där han enligt modern amerikansk förebild (framför allt Louie Bellson) använde ett set med två bastrummor. Hösten 1950 spelade han i Thore Swaneruds orkester och i november samma år ingick han i den svenska grupp ledd av Jederby, som reste i Sverige med Charlie Parker (och även gjorde en avstickare till Köpenhamn). Privata konsertinspelningar från framträdandena i Malmö och Helsingborg gavs senare ut på skiva.

Från hösten 1949 medverade Norén på många skivor som gavs ut av det nystartade svenska skivbolaget Metronome, bland annat med Arne Domnérus och de amerikanska tenorsaxofonisterna James Moody, Zoot Sims och Stan Getz. Jack Norén hörs därtill på en lång rad andra svenskinspelade jazzskivor från 1950-talets första år, inte minst gjorda under ledarskap av Lars Gullin och med Domnérus Nalen-orkester, där han var med från starten 1951 och där han enligt Olle Helander i Jazzboken (1955) ”snart kom att framstå som landets utan konkurrens bäste jazztrumslagare”.

Våren 1953 blev Jack Norén en av grundarna till och delägarna av den kooperativt organiserade orkestern ”Swinging Swedes”. I början av juni 1954, efter en period av dålig hälsa relaterad till drogmissbruk, återvände han till USA och Chicago. I Sverige var han tillbaka bara en kort period 1960, mest för att göra en turné med Monica Zetterlund. Hon hade då varit på besök i USA och stött på honom på nattklubben Mr Kelly’s där han ingick i husbandet.

Jack Noréns musikerliv i Chicago lämnade få spår efter sig, men han medverkar på fyra LP-skivor från 1958; en med med pianisten Eddie Higgins, en med trumpetaren Warren Kine, en med sångerskan Della Reese , och en i eget namn, där han delar ledarskapet med likaledes svenskättade saxofonisten Sture Swenson. Brev han skrev till vänner i Sverige mer än antyder att han längtade att komma hit igen, men så blev det inte, bortsett från det korta gästspelet 1960.

Då blev han fast engagerad i Harry Arnolds Radioband och hade även andra engagemang (han gjorde till exempel en EP-skiva, ”Jack’s Back” med pianisten Rune Öfwerman och basisten Jimmy Woode) men valde ändå att återvända till Chicago. När han dog där den 17 mars 1990, var hans musikerbana länge sedan över. Han är begravd på Mangskogs kyrkogård i Arvika kommun.

I en kortfilm med Domnérus orkester, inspelad 1951, spelar Norén en framträdande roll som trumsolist och estradcharmör.

Artiklar:

På omslaget, OJ 7/1953
En trumviking är hemma igen, Estrad 6/1960

CD:

Arne Domnérus and His Orchestra 1950/1951 with Rolf Ericson (Dragon)
Rolf Ericson, Miles Away 1950–52 (Dragon)
Lars Gullin, First Walk 1951/52 (Dragon)