Ett mästarmöte mellan Georg Riedel och Ekdahl/Bagge Big Band

Foto: Ingrid Jacobsson

Ekdahl/Bagge Big Band och Georg Riedel
Fasching, Stockholm, 12 juni 2019.

Georg Riedel och Karl Olandersson. Foto: Ingrid Jacobsson
Basisten, kompositören, arrangören och för kvällen dirigenten Georg Riedel torde nu vara bland de musiker som längst varit aktiv på den svenska jazzscenen. Men han tillhör inte de som vilar på sina lagrar, utan är idag, fyllda 85 år, högst aktiv, vilket vi fick uppleva under denna minnesvärda och närmast fullsatta kväll på Fasching. För Ekdahl/Bagge Big Band, som vanligtvis brukar kunna höras i Scalateaterns källare och som tveklöst är ett av landets bästa storband, har han skrivit ny musik, ett uruppförande för dagen, Song for Nobody, en svit i tre satser i en slags post-Ellington stil. Den inleddes vackert och måleriskt, där traditionen bakåt gjorde sig märkbar. I den snabba och svängiga andra satsen framförde Fredrik Lindborg ett maffigt och bra barytonsolo och det ska genast sägas att en av styrkorna hos bandet är de många fina solisterna, med de unga trumpetarna Karl Olandersson och Erik Tengholm och en veteran som Per Ruskträsk Johansson, för att bara nämna några. Sviten avslutades balladartat, smäktande vackert med en melodi som påminde om en annan, som det så ofta gör i jazzen. Det följande stycket Dance Music var en kul och ”stökig” komposition med växlande taktarter. I Ice Crystals kom Riedels mer konstmusikaliska sidor fram, med vackra sordinerade klanger och fina skiftningar i styrkegrader. Innan paus fick vi också höra en blues. Mellan låtarna berättade Riedel om musiken eller anekdoter ur sitt långa musikerliv på sitt anspråkslösa men mycket tilltalande sätt.

Efter paus äntrade Sarah Riedel scenen, som också var kvällens ”hemliga gäst”. Riedel själv lånade Martin Sjöstedts bas och man framförde en hyllning till Jan Johansson, till en text av Cornelis Vreeswijk, först bara sång, piano och bas sedan hela orkestern, vackert arrangemang även om texten i sig kändes lite banal. Djupare blev det dock i de två sångerna till text av Tomas Tranströmer, där också Carl Bagge fick utrymme för ett fint pianosolo, liksom i den stämningsfulla sången till en text av Pär Lagerkvist mot en bakgrund av vackra orkesterklanger. Sarah Riedel har verkligen förmågan att ge texterna ett musikaliskt självständigt uttryck.

Följande låt, som Riedel presenterade som ett friform-stycke med titeln Stubbornly (om jag hörde rätt?), var inspirerat av Johansson, lekfullt, dramatiskt med spänningsskapande dissonanser. Inför nästa stycke berättade han om låten Droppsvit av Johansson (som egentligen heter Silentium II) och när den framfördes på Stockholms jazzfestival 1966. Av titeln framgår att det handlar om svag musik med långa pauser och vilken kontrast det blev mot Archie Shepps kvartett, som vid samma konsert spelade sin kraftfulla jordskredsmusik.

Sarah kom tillbaka med en sång till text av Lennart Hellsing och det hela avslutades med låten Fast Music, en av kvällens mer jazziga höjdpunkter, med ett fantastiskt altsaxsolo av redan nämnda Ruskträsk, men också bra spel av Bagge och ett fint trombonsolo av Arvid Ingberg.

Nu kan vi bara hoppas att samarbetet mellan Riedel och Ekdahl/Bagge Big Band fortsätter och att fler runt om i landet för möjlighet att höra musiken live!

Roger Bergner

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.