Bangen blommar – igen!

Bangen Jazz Collective. Foto: Anders Wenström

Bangen Jazz & Blues Festival
Sandviken, 26-29 juni 2019.

Med risk för att verka tjatig och fattig på varierade metaforer blev 2019 års upplaga av Bangens jazzfest ytterligare en påminnelse om hur njutbart det årligen återkommande – som mina löjtnantshjärtan – kan vara. Bangen Jazz & Blues slog ut i sommarblomning även 2019, återigen med ett rikhaltigt program med något för alla smakriktningar.

Den två dagar långa upptakten till ”filébiten” under fredag-lördag bjöd på ett lyriskt och nyskapande samspel i Sandvikens kyrka mellan Cæcilie Norby (sång) och Lars Danielsson (bas och cello), med spänningsalstrande användning av elektronik som omvittnat gav publiken en upplevelse bortom förväntningarna. Och så – på torsdagskvällen – ett unikt, fantasieggande multikulturellt möte mellan Carolina Thorells poesi, Lina Nordenströms konst, Mattias Windemos gitarr, Ann-Kristin Hedmarks inkännande röst, Jan Allans ömsinta trumpet och Per-Ola Landins följsamma basspel. Sammantaget en uvertyr med alldeles egen lyskraft!

Fortsättningen gav plats på scen för en kavalkad av väl etablerade musikanter till hörbar uppskattning av en publik som växte timme för timme. Men också för nya generationer av jazzmusiker som, i olika faser av sin utveckling, tar steg mot större kunnande, erfarenhet och sammanhang. Den mylla som traditionellt finns i regionen kring Gävle-Sandviken och som varje år får ny näring av Bangen är inget att än imponerande. Och väldigt hoppingivande. Mer om det lite längre fram.
Men först en liten exposé över två kvällar, presenterade av Claes Janson och fullmatade av briljans och professionalism.

Sandviken Big Band med Amanda Ginsburg. Foto: Anders Wenström

Sandviken Big Band med Amanda Ginsburg. SBB gör minsann ingen besviken – några helt instrumentala nummer anslog tonen, bland annat en version av Pat Methenys ljuvliga Every Summer’s Night med starka soloinsatser av Nils Jansson på flygelhorn och Klas Toresson (ts). Bandet gav sedan, med en osviklig blandning av sensibilitet och urkraft, en stabil plattform för Amanda Ginsburgs fina kompositioner, skira röst och underfundiga texter – de blir till vardagspoetiska observationer med stora portioner av igenkännande hos, vill jag tro, många lyssnare. Ta bara En kväll i september – i mitt tycke med alla anlag för att bli ett riktigt örhänge – och I de många valens land, en kontemplation över allmänmänsklig obeslutsamhet med tangostuk och härligt klarinettintro.

Tribute to Anita O’Day och Nat King Cole. Konferencier Claes Janson och Gyllene Skivan-prisade Ellen Andersson (2016), träffsäkert uppbackade av Claes Crona Trio, med Mattias Svensson (b) och Johan Löfcrantz (tr), levererade så ömsevis en samling ”raka puckar” med material från de två ikoner som nu skulle ha fyllt jämnt hundra år. Ellen tolkade, med den stora äran, O´Days främsta hits med Tea For Two, S’Wonderful, och – såklart – Sweet Georgia Brown, i racertempo inklusive scat som gav flashbacks av Newport-festivalen 1958. En eftertryckligt bejublad sång/bas-duett i Honeysuckle Rose blev särskilt minnesvärd för OJ:s utsände. Claes Janson plockade, för sin del, godbitar ur en Cole-repertoar med spännvidd mellan rak blues i tidiga That Ain’t Right – som gjord för Jansons härliga ”growl” – och odödliga Straigthen Up and Fly Right, enligt uppgift med textmotiv från en predikan av Coles pappa prästen. En duett i Walking My Baby Back Home/Sakta vi gå genom stan satte punkt, med originaltext varvad med den som Beppe Wolgers skrev för Monica Zetterlunds outslitliga sommarnostalgi.

Kristin Amparo och Combo De La Musica gjorde mot slutet av fredagskvällen något av en musikalisk världsomsegling, med nedslag på de flesta kontinenter – en bokstavligen salig blandning av soul, latin och afrikanska popinfluenser. Ett Afrika-inspirerat nummer, närmare bestämt med motiv från Angola, satte sig särskilt hos mig. Kristin Amparos röst är annars för undertecknad ett litet under av omfång, djup och expressivitet – det är märkvärdigt att samma lungor och stämband kan ge så väsensskilda uttryck som det vi fick från Bangen-scenen och den helt hudlösa version av In A Sentimental Mood som finns på Kristins jazzskiva A Dream, på vilken bland annat pianisten Joel Lyssarides också medverkar. Sök upp den och njut!

GUBB och Lars Danielsson. Foto: Anders Wenström

GUBB (Gävle/Sandviken-regionens ungdomsstorband) och Lars Danielsson. Vilken start det blev på lördagen! Maken till spänningsskapande komplexitet i klang och rytm får man leta länge efter. Efter flera nummer fyllda av sällsamt eget Lars Danielsson-DNA som till exempel dansanta Africa och Orange Market kom så Passacaglia med mer än snegling åt Bach – nästan sakralt! Å sen trillade jag nästan av den stol jag satt på till tonerna av Party on The Planet, med fullkomligt lysande samspel mellan detta band – under eminent ledning av Göran Berencreutz – med mycket kunnande och kapacitet att man baxnar. När arrangemanget nästan kokade över av dynamiskt samspel mellan elgitarr, barytonsax och Danielssons elektroniskt modulerade cello blev jag helt golvad. Om jag måste plocka ett enda nummer med mig hem från detta besök på Bangen så är det detta. Briljant!

Jazz Vocal Unit – i stort sett liktydigt med gräddan av svensk vokaljazz, med Vivian Buczek, Victoria Tolstoy, Peter Asplund och Svante Thuresson – bjöd en påfallande entusiastisk publik på en strid ström av evergreens som passande nog inleddes med All That Jazz ur ”Chicago”. Och ”all that jazz” blev det från The Way You Look Tonight, över Take The A Train och It’s All Right with Me, via en kul exposé över verser i några standards, ända till – ursäkta! – utmarschen med When the Saints Go Marching In. Superproffsigt, ytterst välljudande, publiknära och bitvis lite grann av Gals and Pals två-punkt-noll, om än med tydligt bibehållna personligheter.

Tenoristerna Klas Toresson och Linus Lindblom balanserade så upp vokaljazzen med en pricksäker och mustig leverans av arvegods från tenorsaxhjältar som varit inspiration på karriärvägen, dynamiskt uppbackade av ytterst kompetenta trion Leo Lindberg (p), Arvid Jullander (b) och Moussa Fadera (tr). I tillägg till ”tenorsaxskräddade” nummer som Blues Up And Down, Basies Tickle Toe och en upphottad version av Limehouse Blues kom mer oväntade inslag som en läcker version av Jobims sällan hörda Estrada Branca (också känd som This Happy Madness) och – ännu mer oväntat – en ömsint tolkning av Povel Ramels Underbart är kort. Riktigt bra, helt enkelt.

Bo Sundström. Foto: Anders Wenström

Bo Sundström mötte så ett helt packat jazztält med en repertoar med tonvikt på material från sitt just slutsålda album Mitt dumma jag (oroa er inte, ny upplaga är på G!), allt levererat med en härlig närhet till sin publik, en närhet som skickade hans svenska texter på guldkorn ur den amerikanska sångboken flygande ut i publikhavet. Texter som efterhand ger känslan av att Bo Sundström tagit tag i Hasseåtages stafettpinne och för den vidare på en ny sträcka – fyllda av livsfilosofi, glädje, vemod och inkännande betraktelser över det som är allas vår vardag, for good or for bad. Texterna fick en särskild bärkraft av Bosses personliga röst och ett skönt välljudande band, med påtaglig JAZZkompetens – jag fäste mig särskilt vid pianisten Vladan Wirants flöde över tangenterna. Om jag ska plocka några enskilda nummer ur en rik korg så får det bli friska, up-tempoversioner av Darn That Dream och Teach Me Tonight – eller Va’ fort de’ gick respektive Du som kan allt i Sundströmsk språkdräkt.

När kvällen så började övergå i natt var det fortfarande liv i luckan, tillsammans med Hank T Morris & The Amazing Buffalo Brothers Big Band. Årets Bangen-festival fick en rykande avslutning med rockabilly- och bluesklassiker som You Never Can Tell, Shake, Rattle and Roll och andra pärlor som fick det att rycka i dansbenen på de som troget satt kvar – eller stuffade lite för sig själva …
Men låt mig till slut återvända till det som är Framtiden. För sjätte året på raken ordnade Bangen den här veckan sin jazzkurs Bangen Jazz Collective, där en samling eldsjälar med Marcus Björn som idégivare, sammanhållande och något av rektor genomför ett beundransvärt projekt. Upp till 50 deltagare från hela avlånga landet får plats i varje upplaga och drillas i fyra dagar under Bangen-veckan i ensemblespel under ledning av lärare/inspiratörer som Lisa Björänge och Elin Larsson Forkelid och många fler. Kursen – finansierad genom privata insatser och av regionen men huvudsakligen driven av het, personlig entusiasm – avslutades lördag förmiddag med en uppvisning i kunnande och utveckling som är en del av Sveriges jazz-framtid. När man upplever detta på plats och samtidigt ser – inom GUBB och andra konstellationer med rötter i myllan runt Gävle/Sandviken – vad det kan bli av dom som tar sina första steg här, så stärker det insikten om att jazz-Sverige sjuder av livskraft. Snälla – orka fortsätta på samma väg!

Man ber varje år en liten bön att blomningen inte ska upphöra – och som ett litet under prunkar löjtnantshjärtana på nytt varje juni. Och det gör Bangens Jazz & Blues också. Jag ska be en liten aftonbön för att få komma tillbaka nästa år, lagom till den 30:e (!!!) upplagan.

Anders Wenström

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.