Vijay Iyer & Craig Taborn: Transitory Poems

ECM (Naxos)
Vijay Iyer, Craig Taborn p. Insp. i Budapest mars 2018.

En bekännelse: Jag har, överordnat sett, ofta tyckt, att det har varit något kylslaget över Craig Taborns spel och något matematiskt beräknande över (den matematikutbildade) Iyers dito. Därför kan några anse att mina förväntningar på dessa två avancerade pianisters möte, här i en konsert på Franz Liszt-akademien i Budapest, måste vara fulla av fördomar. Kanske – och kanske inte. Fördomar, som ett negativt redskap, är bara negativa om fördomarnas innehåll i stort anses vara negativa. Adjektiven kylslaget och kalkylerande behöver inte nödvändigtvis vara negativa begrepp i en diskussion om musikförståelse. Frånvaron av värme – och det är det som verkligen kännetecknar musiken på denna cd – kan och bör vara ett legitimt och giltigt element i varje konstnärs uttryckspalett.

Med värme menar jag här den värme som kan sprida sig när en jazzorienterad publik i västvärlden hör musik som domineras av kromatik och Den Stora Amerikanska Sångboken. Dit kan även avantgardister med en böjelse för nyklassicism räkna sig. En sådan värme intresserar inte Taborn och Iyer. De lägger sig helt tydligt i fåran efter Stockhausen, Nono, Rihm, Braxton eller Cecil Taylor – alltså fri improvisation, med utgångspunkt i formler bildade av ett självuppfunnet notationssystem, en övning som de två provade tillsammans för första gången då de i början av millenniet var medlemmar i Roscoe Mitchells dåvarande workshop, Note Factory.
Det är alltså tal om 75 minuters ”instant composing” eller det som Taborn & Iyer själva kallar ”music unique to its moment of creation”. Det är musik, som lyssnaren bara kan närma sig med mycket få handtag att hålla fast i. Här gäller ingen av de värderingar eller karakteristiker vi som publik annars kan arbeta med i konstmusiken. Men trots detta kan musiken, om vi är vakna och fördomsfria, utvidga vårt medvetande om vad som egentligen händer när toner blir till musik.

Samtidigt hjälper de två pianisterna oss kanske lite på vägen i det tolkningsmässiga genom att i pressmaterialet och cd:ns noter avslöja att hälften av de åtta titlarna innehåller inspiration från eller utgör en hyllning till andra konstnärer. Det gäller således instrumentkollegorna Cecil Taylor, Muhal Richard Abrams och Geri Allen samt målaren och skulptören Jack Whitten, de tre sistnämnda avled kort före inspelningstillfället, Taylor enbart en månad efter. Det avslöjar att Taborn & Iyer har en respektabel ödmjukhet inför dessa kolleger, men det avslöjar inte om hommage-tilldelningen bestämdes före eller efter konserten. Var det före kan vi faktiskt inte lite på att dessa titlar verkligen föddes helt och hållet ”instant composing”.

Trots denna schism innehåller denna musik i all sin atonala omedelbarhet talrika fragment av stor, nästan skrämmande skönhet. Även om tillkomsten är densamma har musiken inte samma skönhet som Jarretts solokonserter och den är heller inte eruptiv som Cecil Taylors musik, utan det är skönhet i en totalt oromantisk betydelse, mer kyligt reflekterande över stora inbyggda konflikter och katastrofer – som forskare, som utan att bäva berättar om upptäckten av jordens snara undergång eller en kirurg som tyst stänger ett sår efter att konstaterat att det är utsiktslöst att fortsätta.
Improviserad musik som hopplöshet? Omänsklighet? Ja, faktiskt men sådana fenomen stöter vi ju dagligen på i världen, i hög grad också utanför musiken. Och trots detta fortsätter vi till nästa kapitel.

Peter H. Larsen

En reaktion på ”Vijay Iyer & Craig Taborn: Transitory Poems

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.