Färgstark Lloyd avlutade Ystad Sweden Jazz Festival i stor stil

Foto: Marek Piechnat

Charles Lloyd ”Kindred Spirits”
Ystads Teater, Ystad Sweden Jazz Festival, 4 augusti 2019.

Charles Lloyd, den outtröttliga saxofonisten, söker ständigt efter nya musikaliska kickar och uttryck. Den nu 81-årige kameleontens karriär sträcker sig över sex decennier. Vägledd av sin nyfikenhet och spelglädje har Lloyd färdats långt bortom jazzens upptrampade stigar. Tidvis har han rört sig närmare världsmusiken med utblickar mot Mellanöstern och Asien, men på senare år har han återvänt till hans rötter i americana-traditionen. 2014 stod Lloyd senast på Ystads Teaters scen i en bejublad konsert. Eftersom festivalen firar 10 år och temat är återvändarnas år så kändes det självklart att Lloyds kvartett nu stod som sista akt ut finalkvällen på den anrika teatern.

I fjol turnerade Lloyd med gruppen Marvels där bland andra Bill Frisell ingår, till Ystad kom saxofonisten med ett nytt bandprojekt döpt till Kindred Spirits. Lloyds mångåriga trotjänare trumslagaren Eric Harland och basisten Reuben Rogers är med även i denna konstellation, nytillkomna medlemmar är gitarristerna Marvin Sewell och Julian Lage. Sewell är känd för sina samarbeten med Cassandra Wilson och han behärskar framför allt det bluesiga men även det jazziga tonspråket med sitt råa, skarpa spelsätt medan Lage har ett uttryck som förenar blues, bluegrass, folk och jazz. Framförallt Lage är en eklektiker, både stil- och genremässigt, men de båda gitarristerna kompletterar varandra galant med sina vitt skilda accenter och konturer. Den pianolösa kvartetten med dubbla gitarrer gör att ljudbilden blir tät. Överlag lutar musiken åt en betydligt ruffigare, tyngre rytmik där framtoningen känns fränare, friare än vad vi är vana att höra från Lloyd. Rogers och Harland – själva navet i bandet – skapar en osviklig balanserad grund med driven puls och lyhört finlir men är inte blyga att bidra med finurliga inpass.

Lloyd själv var på gott humör, log igenom hela konserten och var i imponerande god form. Hans lätt igenkännbara vibrato i tenoren blommade ut i ömsom kortare, sökande fraser, ömsom i längre solon. Kapellmästaren lät sitt samspelta band arbeta fram sin egen interaktion, lite på samma sätt som Wayne Shorter jobbar med sin sammansvetsade kvartett. Ofta gick Lloyd fram till sina spelkamrater och dansade och knyckte till gillande med armbågen – hans kroppsspråk var mycket talande, han var helt absorberad i musiken. Kindred Sprits framförde ett pärlband av nummer ur Lloyds digra låtskatt, som de modala post-bopspåren A Flower Is A Lovesome Thing, Booker’s Garden och Sweet Georgia Bright. I ett par nummer plockade Lloyd fram sin altflöjt och när han inte trakterade sina blåsinstrument ställde han sig bredvid Harland och spelade maracas. Ett mer spirituellt, andligt och nyanserat uttryck kom i det latinskt klingande Ay Amor och i den americana-doftande spiritualen Defiant. Konsertens absoluta höjdpunkt var kvällens mest rytmiska nummer, den frenetiska Dismal Swamp. Det lät som en funkig version av Miles Davis All Blues med ett stänk av John Lee Hooker och Grateful Dead: en böljande, volymstark injektion. Den drygt två timmar långa konserten avslutades storstilat med en magisk version av Lloyds Tone Poem.

Charles Lloyd, en av jazzens största samtida artister, har fortfarande många färgstarka och fängslande reseskildringar att berätta från sina musikaliska vandringar.

Patrik Sandberg

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.