Jazzrussinen i årets Way Out West-kaka

Kokoroko. Foto: Rikard Rehnbergh

Way Out West
Slottsskogen & Pusterviksteatern, Göteborg, 9-10 augusti 2019.

Way Out West är en välkänd titel inom jazz. Detta till trots inbjuder Göteborgsfestivalen sin vana trogen en (1) jazzartist som för att blidka katterna. Efter två år i rad i Kamasi Washingtons sällskap ville Way Out West spinna vidare på det andliga spåret. Han som i programmet presenteras med Albert Aylers bevingade ord: ”Trane var fadern, Pharoah sonen och jag är den helige anden.”

Pharoah Sanders. Foto: Rikard Rehnbergh

Det är en välkommen bokning. Dels så är Pharoah Sanders en av få – jämte Sonny Rollins, Archie Shepp och Roscoe Mitchell – tenorsaxofonister kvar från den gyllene eran och dels är det en tidsfråga innan han slutar turnera helt. Syn för sägen tar sig Sanders sakta, sakta över scenen och slår sig ned på en stol.

Konserten varar bara 50 minuter. Under den blåser Sanders ytterst sparsmakat. Han tycker det är roligare att plocka med tenorens klaffar. Låga toner som dessvärre inte riktigt når fram i sorlet. Han tar hand om introt och låter sedan trion – framför allt pianisten – sköta resten. Vid flygeln har hans mångåriga partner William Henderson dessvärre ersatts av Benito Gonzalez, vilket emellertid ger musiken en något annorlunda latin jazz-touch.

Det är kanske bra att det svänger lite mer i eftermiddagssolen än vad det skulle göra under en nattmangling. Vem vet hur många av de runt tusen åhörarna – varav en stor grupp utgörs av emotjejer som paxar bästa platserna längst fram till kvällens huvudattraktion The Cure – som Sanders lyckas frälsa?

Konserten känns överlag som en hommage till John Coltrane. Sanders spelar med samma innerliga, lyriska, mjuka och silkeslena ton. Inte så konstigt: ”Trane var fadern.” I mitten av sextiotalet gjorde sig Sanders ett namn i just Coltranes sinnesvidgande sextett på albumet Meditations som inleds med stycket The Father and the Son and the Holy Ghost.

Det är dock balladen Naima från Giant Steps som kvartetten väljer att tolka, och självfallet avsluta med ett annat stycke som WOW-publiken kan känna igen: The Creator Has a Master Plan. I stället för att sjunga verserna med sin fina stämma väljer Sanders att liksom joddla. Med ”arvtagarens” rätt. Och codan är inte fullt så kakofonisk som den brukar vara live.

Upprättelse för den storstilade avslutningen. På Pusterviksteatern fick en helentusiastisk publik – flertalet ungdomar inte mycket äldre än Cure-fansen – två smakprov från den kontemporära scenen. Med ena foten i jazzklubben och andra i dansklubben; ena handen i musikhögskolan och andra i karnevalen.

Chicagobatteristen Makaya McCraven med saxofonist, elbasist, -gitarrist, -organist visar var skåpet ska stå i samma sköna förmälning av jazz och dans, klubb och konst som en gång brittiska 4Hero och Courtney Pine. Eller landsmännen Bill Laswell och Donny McCaslin. Samma fina acid jazz-tradition som även och ofta skiner igenom i exempelvis Goran Kajfeš kompositioner.

De fem pojkarna är drivna musiker, McCraven driver på med fast men pisksnärtsnabb hand, och samtliga stycken, åtminstone vad jag kan uppfatta, av hans egen hand.

Därefter tar en än större ensemble plats på scen: Kokoroko (”var stark” på det sydnigerianska språket urhobo, ett vattendrag i Burkina Faso eller en duvas kuttrande som i den mexikanska balladen ”Cucurrucucú”). Oktetten spelar så kallad afrobeat för hela slanten. De flesta styckena är covers på Fela Anikulapo Kutis manglande med Africa’70 och Egypt ’80 samt en Tony Allen här, en Ebo Taylor där.

Bara ett par egna stycken från deras självbetitlade debut-ep framförs. Men det kommer fler. Sista ordet lär inte vara sagt. Här är det tre unga tjejer, anförda av bandledaren Sheila Maurice-Gray, som blåser hårt på trumpet, trombon och saxofon och tar backanaliska socasteg på samma gång. Grrrl power!

Rikard Rehnbergh

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.