Lars Jönsson om Oslo Jazzfestival 2019 (med bildspel!)

« 1 av 21 »

(Klicka någonstans på bilden ovan för att öppna bildspelet.)

Oslo Jazzfestival 2019
Oslo, Norge, 11-17 augusti 2019.

Oslo Jazzfestival hade ett 80-tal konserter under en vecka. Bredden är stor som det ska vara på en stor festival, från storband till om inte solo, åtminstone duo. Från Basie-band till brasilianskt och mycket annat däremellan.
En huvudscen är Nasjonal Jazzscene Victoria, med plats för 300, där följande spelade, för att nämna några.

The Quintet återuppstod efter 20 år och firade med att ge ut en 5-cd box med inspelningar från 1998​-​1999. Det är ett projekt som Ketil Gutvik och Paal Nilssen-Love initierande för att få spela med några äldre hjältar: Calle Neumann (altsax) och Bjørnar Andresen (bas). Den senare är inte längre med oss, men Per Zanussi och Eivind Opsvik på basar kompletterade kvintetten (den senare för första gången). Det är fin frijazz med utrymme för solo från samtliga. Ettrig, rockig gitarr från Gutvik och också fint försiktigt plockande till basduo med stråkar. Neumann var mest aktiv för bortåt 50 år sedan och hans altsaxspel kanske kan beskrivas som freebop. Allt understött av Nilssen-Loves utmärkta trummor (och ett fint solo fanns det plats för även från honom).

John Surman spelade i en relativt ny trio med Rob Waring på vibrafon och (stor) marimba och Nelson Ayres (piano). Surman själv spelade sopran- och barytonsaxar samt basklarinett. Framförallt hans baryton och basklarinett var härliga att höra, tonen är precis som man minns från äldre skivor. Musiken är rätt lågmäld och vacker. Ett fint samtal mellan trio lysande musiker.

En annan saxofonhjälte kom ett par dagar efter, Dave Liebman. Speciellt hans sopransaxspel gladde. Han spelade i Kenny Werner Quartet tillsammans med Peter Erskine (trummor) och Johannes Weidenmueller (bas). Werner själv spelar förstås piano och hade skrivit merparten av låtarna. Tyvärr kändes det inte så engagerat. Erskine hade ett par riktigt fina trumsolon men annars kunde han sitta och le och hålla takten mot en cymbal. Synd, det hade varit roligt att höra honom i ett mer inspirerande sammanhang. Liebman var behållningen och typiskt var det han som gjorde något personligt av Monks Think Of One.

Dagen däremellan var det Susanna Wallumrød i ett relativt nytt projekt kallat Garden of Earthly Delights. Det är ett genomarbetat program inspirerat av Hieronymus Bosch. I Susanna & The Brotherhood Of Our Lady spelar hon själv piano och sjunger, och hennes fyra medmusiker (Stina Moltu, elgitarr; Ida Løvli Hidle, dragspel; Ina Sagstuen och Natali Abrahamsen Garner, kör, elektronik). Det hela är väldigt vackert och vissa partier kunde varit med i Fire! Orchestras senaste upplaga (och det är en mycket positiv jämförelse).

Ett annat spelställe är Sentralen, där Marthe Lea Band spelade, i en lite mindre lokal.
Det är helt improviserat och bandet består av Andreas Hoem Røysum (klarinett), Anders Røine (fiol, gitarr, mungiga, langeleik), Egil Kalman (bas), Hans Hulbaekmo (trummor).
Lea själv spelar klarinett, flöjter, tenorsax.
Det hela blir en resa där Røysums klarinett får mig att tänka på George Lewis (dä). Det finns partier med flöjt, klarinett och mungiga, en vandring med gong och små klockor och mitt i allt detta ställer sig Lea och spelar ett frijazzsolo på tenorsax, för att strax efter sjunga en norsk folkmelodi, med körhjälp av Anders Røine.
Det hela är rätt underbart, lekfullt och kul.
Men till skillnad från till exempel Kenny Werner Quartet var det inte fullt i den lilla lokalen för Marthe Lea Band. Men det är väl tur att vi inte alla har samma uppfattning om vad bra jazz är.

Text & bild: Lars Jönsson

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.