Lars Jönsson om Summer Bummer Festival 2019 (med bildspel!)

« 1 av 43 »

(Klicka någonstans på bilden ovan för att öppna bildspelet)

Summer Bummer Festival 2019
De Studio, Antwerpen, Belgien, 23-24 augusti 2019.

Summer Bummer är en festival i Antwerpen, som hölls för fjärde gången i år.
Inriktningen är mot experimentellt och improviserat.
Under två dagar var det 14-15 konserter och till det tillkom film och workshop.
Drygt hälften av konstellationerna var premiärer.
Om man dessutom kan locka med en huvudakt som Fred van Hove och Peter Brötzmann i duo, vad kan hålla oss borta?

Konsertlokalen, De Studio i centrala Antwerpen, rymmer uppskattningsvis 200 personer och ljudet var utmärkt.
Så lite om vad som bjöds.
Den första konserten var med Bone-Crusher, en trio som utgörs av trombonisterna Jeb Bishop, Matthias Muche och Matthias Müller. Den är lite av en hyllning till Johannes Bauer som skulle varit den fjärde medlemmen (han gick bort för tre år sedan). Av gruppens medlemmar är det bara Bishop som är bekant för mig (främst från Brötzmanns Chicago Tentet). Det befarade trombonbrölet uteblev och vi fick en väldigt nyanserad konsert. En mycket fin inledning.

Därefter kom en nykomponerad duo med Hanne de Backer (barytonsax) och Paal Nilssen-Love (trummor). Kanske är det i sådana här duosammanhang som Nilssen-Love är som bäst. Han har ju spelat mycket duo med bland andra Peter Brötzmann, Ken Vandermark, Joe McPhee och Mats Gustafsson. Kanske har vi en ny duo här. Hanne de Backer har en bra attack och det ska bli kul att höra dem igen i oktober på Krakow Autumn Jazz Festival, då de båda spelar med Steve Swell Ensemble.

Holländarna Ada Rave (tenorsax) och Jasper Stadhouders (gitarr, mandolin), belgarna Audrey Lauro (altsax) och Pak Yan Lau (piano, elektronik) och australiern Adam Cadell (violin) bildade en nykomponerad kvintett. Det visar väl att det blir svårare när man är fler, men främst Rave och Lauro tyckte jag gav mersmak (kanske delvis min förkärlek för saxofoner).

En sextett som ju har spelat en del är Anna Högberg Attack – Anna Högberg (altsax), Elin Larsson Forkelid (tenorsax), Lisa Ullén (piano), Elsa Bergman (bas), Anna Lund (trummor) och Niklas Barnö (trumpet). Jag behöver väl inte nämna hur bra de är, det är väl allom bekant. Här är det, åtminstone delvis, låtar som grund. De spelade en svit på cirka 45 minuter där den första halvan kändes lite spretigare (improviserat?) och den andra halvan hade ett par igenkännbara låtar. Det fanns soloutrymme för samtliga men ska jag nämna ett är det det envetna råa tenorsaxsolot. Och avslutande halvan svängde hejdlöst.

Och så den artist som vållat mig mest huvudbry, Angel Bat Dawid.
Hon hade en solokonsert första dagen, där hon började med piano (min association gick åt Amina Claudine Myers, fast med mer våldsamma utbrott emellanåt), sång och klarinett.
Jag tyckte det kändes mer som performance än konsert, vilket störde mig. Klarinettspelet övertygande inte och mycket av pianospelet kändes väl rapsodiskt. Fast inledning med en låt av Sun Ra var fin. Med tanke på gensvaret kändes det ändå som att det var jag som missade något.
Och visst, dagen efter fick hon (eller kanske snarare jag) en ny chans. Hon spelade i en mycket fin trio (nykomponerad) med Jeb Bishop och Frank Rosaly (trummor). Min förenklade förklaring till denna kvalitetshöjning är väl att med tre musiker är kombinationerna färre, alla får mer plats och det hela utmynnar i en spännande trio. Efter det var jag böjd att tycka att Angel Bat Dawid kunde spela piano.
En programändring gav henne sedan tillfälle att spela mer klarinett i en trio med Signe Emmeluth (altsax) och Hanne de Backer. En nattkonsert som avslutades med en mässande klarinett och en kör av alt- och baritonsax. En mycket fin avslutning.

En annan ny bekantskap var Farida Amadou på elbas (inte bara för mig, för Brötzmann också). Hon och Steve Noble (trummor) bildade kompduo till två triokonstellationer. Dels med Thurston Moore (elgitarr). De kallar sig då M.A.N. och det är bitvis malande, rockigt. Kvällen innan var det istället B.A.N., vilket innebär att det var Peter Brötzmann istället för Moore. Brötzmann på tenorsax, taragato och klarinett. Noble spelar som vanligt fantastiskt varierat och Amadou är ett fynd. Elbas med den variationen är inte vanligt. En ny spännande trio skapades förhoppningsvis här.

Emmeluth’s Amoeba gjorde en väldigt fin konsert. Det är en väl sammansvetsad kvartett som emellanåt känns som en modern fusionjazz. Det är Ole Mofjell (trummor), Karl Bjorå (gitarr), Christian Balvig (piano) och Signe Emmeluth (altsax). Balvig på piano kändes påhittig men framförallt är det Emmeluths altsax som ligger över det hela.

Och så några ord om det som väl var tänkt som festivalens höjdpunkt, duon med Fred van Hove (piano) och Peter Brötzmann. De har kanske inte spelat tillsammans sedan mitten av 70-talet och då i trio med Han Bennink. Det börjar med att van Hove får ledas in på scen, han har uppenbara problem med att gå (balansen kanske). Det tog kanske en minut för 10 meter, han stannar till vid flygeln för att växla några ord med Brötzmann (som släntrat lite lojt in strax bakom honom). Fortsatt mödosam promenad runt flygeln och vi håller fortfarande andan när han äntligen lyckades sätta sig på pianopallen. Mer behövdes inte för att han skulle känna sig tillrätta och redan första anslaget visade att även om man är 82 år fyllda och har svårt att gå, kan man spela piano (åtminstone vissa kan, det är inte givet att för att de första två är uppfyllda att pianospelandet kommer av sig själv). Brötzmann fyller på med tenorsax efter någon sekund och vi kan andas ut och istället skratta lättade, det gick bra, det låter bra. Och efter cirka 40 minuter och ett extranummer, van Hove ville ju spela lite till, är alla mycket nöjda. Vi hade varit med om något stort, flyttade tillbaks i tiden 45 år eller så.
Dessutom kan det ha varit första gången van Hove och Brötzmann spelade en duokonsert tillsammans.
En till historieböckerna tillsammans med Machine Gun 50 år, förra året.

Efter det var det självklart att köpa boxen Fred Van Hove At 80 (bok + 3 cd).
Ett extra plus var att festivalen i år inte krockade med den årliga, holländska cykelfestivalen ZomerJazzFietsTour (samordning är förstås inte självklar, det är ju inte ens samma land), men ändå, det är roligare att välja till än bort.

Text & foto: Lars Jönsson

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.