Andersson, Folke ”Göken” – violinist

Andersson-Folke-Goken

(23 december 1902 – 31 mars 1976)

I slutet av 1920-talet ledde Folke Andersson Paramountorkestern, som med viss rätt brukar betraktas som Sveriges första riktiga jazzorkester.

Folke ”Göken” Andersson var född och uppväxt på Kungsholmen i Stockholm. Han visade tidigt stor musikalisk begåvning och i Frälsningsarméns gosskår spelade han essklarinett, fiol och piano. Fiolen blev hans huvudinstrument och i början av 1920-talet inledde han sin bana som jazzviolinist på danssalongen Pers på Götgatan.

Vintern 1924-25 spelade han på Café Metropol vid Berzelii Park och på sommaren 1925 med pianisten John Malm på Långedrag i Göteborg. På hösten samma år spelade han med Malm på Svenska Amerikaliniens passagerarfartyg s/s Drottningholm på en resa till New York. Med i bandet var också hans gode vän, trumslagaren Anders Soldén.

Efter hemkomsten fick båda engagemang i den engelske pianisten Harry Howards orkester på restaurang Cecil i Stockholm. Sommaren 1926 fortsatte de tillsammans i en orkester på dansbanan Tranan i Traneberg där Nisse Lind medverkade på piano. I september fick dessa tre tillsammans med banjoisten Curt Ljunggren och trumpetaren Gösta ”Smyget” Redlig engagemang på m/s Gripsholm och Andersson for nu alltså för andra gången till New York.

Vid besöken hörde svenskarna grupper som Mound City Blow Blowers, Earl Carrolls orkester med Red Nichols och Miff Mole, och på danssalongen Roseland upplevde de Jean Goldkettes band med Frankie Trumbauer och Bix Beiderbecke . Intrycken i New York fick avgörande inflytande på de unga svenska jazzpionjärerna.

Efter hemkomsten blev Andersson kapellmästare för bandet och från våren 1927 började man framträda under namnet Parmountorkestern, eller till och med Svenska Paramountorkestern. I orkestern ingick nu av och till musiker som trumpetarna Gösta ”Chicken” Törnblad och Ragge Läth, klarinettisten och saxofonisten Tony Mason, samt banjoisten/gitarristen Jean Paban.

Man spelade ett par säsonger på danssalongen National (Nalen) och på restaurang Sphinx, men hösten 1930 skingrades bandet; det rådde ekonomisk depression och var ont om arbetsillfällen. Sommaren 1931 samlade Andersson åter orkestern för ett engagemang på Långedrag men därefter splittrades den definitivt.

Folke Andersson blev nu kapellmästare för en ny orkester på Bal Tabarin (senare Bal Palais) i Stockholm , där han sedan spelade varje vinter fram till 1935. De flesta somrarna spelade han på Långedrag. Från 1936 ingick han under två år i Arne Hülphers orkester och spelade sedan bl a med Sune Lundvalls orkester på Bal Palais. Därefter fortsatte han som dans- och konsertmusiker på restauranger runt om i landet.

Paramountorkestern blev berömd för sin amerikanska jazzstil. Den gjorde också många skivor men endast några få innehåller jazzmusikaliska ingredienser typ improviserade solon; det mesta är valser och tidens populära revymelodier. 1952 gjordes en radioinspelning där flera av de gamla musikerna deltog och som ger en antydan om hur orkestern lät när det begav sig. Andersson deltog genom åren också i andra musikaliska tillbakablickar på den tidiga svenska jazz i vilken han varit en av pionjärerna.

Enligt basisten Thore Jederby, en av ursprungsmedlemmarna i Gruppen för Svensk jazzhistoria, kom sig Folke Anderssons smeknamn av att han ”såg ut som en gök”, fast den verkliga förklaringen till namnet har med tiden försvunnit i dimmorna.

Artiklar:

Svenskt stjärnalbum, OJ december 1938

CD:

Svensk Jazzhistoria, vol. 1 (Caprice)