Lars Jönsson om ZomerJazzFietsTour 2019 (med bildspel!)

[Best_Wordpress_Gallery id=”192″]

(Klicka någonstans på bilden ovan för att öppna bildspelet.)

ZomerJazzFietsTour 2019
Groningen, Nederländerna, 31 augusti 2019.

Den 33:e upplagan av ZomerJazzFietsTour, det vill säga SommarJazzCykelFestivalen, bjöd på fint väder – 25 grader och åtminstone till en början var det vindstilla. Programmet innehöll 30 konserter som gick av stapeln längs med fem olika cykelrutter. De flesta grupper som uppträder spelar två set med en paus som ger vissa möjlighet att cykla vidare till nästa konsert och andra möjlighet att sätta sig för andra set (andragluttare?). Det är en fin blandning av frijazz/impro till om inte mainstream, åtminstone modern jazz. Festivalens program ändrades inte från det att det presenterades i slutet av juli, däremot ändrades mina och mina medresenärers val. Första utkastet görs efter vilka musiker man vill se. Det är tillräckligt för att bestämma sig för att det är värt en resa. Dagen innan inser man att vid en noggrannare titt på programmet att vissa spelningar innebär en extra mil att cykla. Att ”go the extra mile” är väl inte lika självklart när det ska göra på cykel, och trots allt är det lite roligare att sitta i en liten kyrka och lyssna på en konsert än att cykla en halvtimme i motvind.
Efter ett par konserter gör vi dessutom ytterligare en justering, vilket ger extra tid mellan två konserter och lite mer stress mellan ett par andra. Till slut hanns det med sex konserter varav tre fick bli lite nedkortade. Det blev besök i tre olika kyrkor, ett tält och ett museum.

Den första konserten var passande nog med Bert van Erk ZJFT Band. Van Erk själv spelar bas, medan Michael Moore spelar altsax och klarinett, Miguel Martinez spelar altsax och Sebastian Demydzuk spelar trummor. Låtarna var av van Erk och Moore. Även om Michael Moore är den ende som är välkänd är de andra på samma nivå, så det hela blir en välspelad bra modern jazz-konsert.

Modern jazz-kategoriseringen kan väl även appliceras på konserten med Dalgoo, dagens andra. Bandledare är Meinrad Kneer (bas) och bakom honom finner man Tobias Klein (as, bkl), Lothar Ohlmeier (ts, bkl) och Christian Marien (tr). Även det en fin konsert, Klein känns lite influerad av Ornette Coleman i sitt altsaxspel.

Två fina konserter var det men nu väntade höjdpunkterna.

Till att börja med en lite längre cykling till Oostum Kerk för Fish & Steel, vilket betyder Paal Nilssen-Love (tr), Mats Äleklint (tbn) och Per-Åke Holmlander (tuba). De hade förlagt sin första skivrelease i den nederländska metropolen Oostum, i vår favoritkyrka för åhörande av mer improviserad jazz. En väldigt fin konsert där de turades om att leda gruppen. Dessutom är skivan den första som (åtminstone delvis) är inspelad på Sångbolaget, så ni kan ha hört den halvan för nästan ett år sedan.

Därefter vidare till Klein Wetsinge Kerk. Till skillnad från den i Oostum ser den ut att fortfarande kunna användas som kyrka. Här bjöds det på spirituals med John Dikeman (ts) och Ernst Glerum (p). Och jo, det är samma Glerum som även är känd som basist. Det hela kan väl också ses som en hyllning till Albert Ayler, där Glerum spelade temat och Dikeman blåste fritt till det. Givetvis väldigt bra även det. En del udda inslag, som när Glerum efter en lång utläggning på nederländska frågade Dikeman om han vill berätta om Wilwaukee, varvid Dikeman svarar att det känner han inte till så mycket om däremot känner han Jesus. På vilket följer en uppmaning till publiken att ställa sig upp och ge grannen en kram. Avslutningsvis följde en diskussion med delar av publiken om vad någon spiritual heter på nederländska och därefter spelades Go Down Moses som extranummer.

Den uppmärksamme kan känna igen pianot från två år sedan då vi upptäckte Marta Warelis (eller, där jag hörde henne första gången).

Sedan var det tillbaks till Oostum för en mycken fin frijazzkonsert med Achim Kaufmanns trio med Gerry Hemingway (tr) som gäst. Trion utgörs annars av Wilbert de Joode (b) och Frank Gratkowski (kl, bkl, fl, as) och Kaufmann själv på piano. Det är svårt att framhålla någon speciellt, det är ett dynamiskt gruppspel.

Avslutningsvis väntar Louis Moholo-Moholo 5 Blokes i Garnwerd Kerk. Som tur är är den kyrkan stor för de drog en stor förväntansfull publik – vissa fick sitta på golvet (men som brukligt är, fullt är fullt, så folk fick stå utanför och vänta – när vi ”förstagluttare” väl kom ur kyrkan möttes vi av en vägg av förväntansfulla lyssnare). 5 Blokes består av John Edwards (b) (alltid denne Edwards och alltid är han lysande), Alexander Hawkins (p), Tobias Delius (ts, kl), Jason Yarde (as, ss) och Moholo-Moholo själv på trummor. Moholo-Moholo fyller 80 om ett drygt halvår och är en av de sista kvarlevande av de sydafrikaner som flyttade till framför allt London på 60-talet. Musiken är en svängig jazz med influenser från Sydafrika, med många fria solon. Två höjdpunkter, Delius typiska deliuska tenorsolo som leder in i en av de gamla låtarna (igenkänd men titlar är svårt) och Edwards ovanligt hårda bassolo (även för honom), som ledde till ett par toner av Mongezi Fezas You Ain’t Gonna Know Me (’Cos You Think You Know Me) vilken bandet kastade sig in i. En mer dansant låt kommer jag inte på nu. Hade den varit avslutningen hade vi dansat ut ur kyrkan, nu fick vi sitta och dansa (det är ju ändå i en kyrka så lite stil får vi ju ha).

Delius är väl vikarie för Shabaka Hutchings för den här spelningen, men han är väl bekant med musiken. Han och Jason Yarde var ju med när Louis Moholo’s Viva La Black spelade på Fasching och Umeå Jazzfestival för 25 år sedan.

Text & foto: Lars Jönsson