Helen Sung sjöng med flygeln

Foto: Rikard Rehnbergh

Helen Sung Quintet
Gamla teatern/Jazz i Jemtland, Östersund, 26 september 2019.

Helen Sung har spelat med de stora: Carter, Carrington, Hancock, Shorter. Men numera ägnar den klassiskt skolade pianisten mest tid åt sin kvartett respektive kvintett. Det är den sistnämnda som gästar Gamla teatern i Östersund en ljummen kväll – jo, faktiskt – sent i september.

Sånär som på basisten (Joshua Ginsburg) och batteristen är det samma sättning som på senaste skivan Sung With Words, ett samarbete med spoken word-poeten Dana Gioia. Emedan, förklarar Sung, ingen av de fem kan sjunga blir det en helt igenom instrumentell konsert. Det gör inget. Den här kvintetten håller högsta klass.

De inleder med inledningen från senaste plattan, en urban högpulsare vid namn Convergence. Därefter upphovsmannen till att hon över huvud började jazza en gång, den store Thelonious Monk – Sung har en examen från Thelonious Monk Institute of Jazz Performance i Boston. Två munkar blir det: impressionistiska Reflections och sköna latindoftade Bye-Ya. I dessa visar Sung att hon, liksom en gång Monk, bemästrar Bach likaväl som Basie.

Två nya stycken får den mångtaliga publiken höra. Brasseflirten Coquette Flirt är inget att skriva hem om. Tänk om någon kunde jazza till en cueca, cumbia eller huayno någon gång? Chasing The High är däremot värt ett helt brev. Danska trumpetaren Ingrid Jensen – efterfrågad också hon – inleder stycket med att blåsa in i flygeln och skapa en omfångsrik resonans. Sedan blir det åka av, i 4/4-takt. Bop, återigen, med storstadspuls. Det är i den intrikata, hetsiga, synkoperade bebopen den här kvintetten hör hemma.

Apropå Sydamerika: Terreon ”Tank” Gully har en pedal till baskaggen, en annan till koskällan: Som en frisk karibisk bris i den urbana betongen. Samspelet mellan Sung och Gully är att notera, de bildar en bro över blecket. Sungs slipade, rena toner får en edge, en skärpa i Gullys råa, hårda slag. I uptempostyckena är det för övrigt han som driver på de övriga.

Som avslutning blir det en lekfull och originell tolkning av the Dukes It Don’t Mean a Thing (If It Ain’t Got That Swing). Jensen och John Ellis (saxofonist, klarinettist, flöjtist och komponist av en jazzopera, The Ice Siren) duellerar på blecket, leker med instrumenten, plockar isär dem och blåser ömsom i munstycke, ömsom i rör. Disharmoni, men vad gör det.

Som encore blir det en hommage till en av jazzens fäder. Sung spelar en ragtime av James P. Johnson och frågan är hur Jazz i Jemtland ska kunna toppa den här spelningen?

Rikard Rehnbergh

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.