Stockholm Jazz Orchestra & Peter Knudsen: Nature Spirits

Do Music (domusicrecords.com)
Peter Knudsen comp, arr, Fredrik Norén, Karl Olandersson, Nils Jansson, Magnus Broo tp, flh, Peter Dahlgren, Bertil Strandberg, Urban Wiborg tb, Kristoffer Siggstedt b-tb, Johan Christoffersson as, ss, fl, Fredrik Kronkvist as, ss, fl, Karl-Martin Almqvist ts, cl, fl, Andreas Gidlund ts, ss, cl, fl, Fredrik Lindborg brs, bcl, Daniel Tilling p, Christian Spering b, Jukkis Uotila dm. Örebro Universitet, september 2017.

John Bauers bilder är fulla av detaljrika, ofta oroväckande väsen från forntidsmytologin, troll, häxor, alfer, sagoprinsessor, samt natur, som i ena ögonblicket är grym, mörk och hotande och i nästa overkligt fridfull.
Är det också sådana bilder vi själva skapar på den inre näthinnan när vi hör Peter Knudsens svit i fyra satser för Stockholm Jazz Orchestra, över fyra motiv från Bauers rika produktion?
Inte helt, tycker jag. Men det får mig nu inte till att tycka att sviten är misslyckad. Absolut inte.
Att döma efter vad han har komponerat tidigare är Knudsen en konstnär som är upptagen av impressionism och romantik och som gärna rör sig mellan flera etablerade genrer och mellan improvisations- och partiturmusik. Recensenten är så fri att tro att detta arbete också speglar hans eget temperament. Han söker mera in i sig själv än ut mot det okända, det farliga. Det är precis detta – det okända, det våldsamma, det farliga – jag saknar i sviten. Jag ser i Bauers bilder mera våldsamhet och obehag, mera farlighet bakom den idylliska ro än jag hör i Knudsens musik.

Om man avlägsnar naturelementet och den så precist angivna inspirationen från ekvationen har Knudsen trots allt skapat en flott svit. Hans melodiska motiv är tydliga – dock inte våldsamt originella – men han genomför och utvidgar dem begåvat med raffinerat kontrapunktiskt växelspel mellan orkesterns sektioner. Han instrumenterar säkert och fantasifullt, använder saxgruppens biinstrument virtuost, han strukturerar de nästan kvartslånga satserna så vi känner oss överraskade och utmanade hela tiden, han varierar sig själv dynamiskt och rytmiskt och ger god plats till solisterna som inte heller ska kämpa med alltför massivt bakgrundsspel av orkestern. Jag känner inte till omfånget av Knudsen egna big band-studier men jag hör drag och infall från de flesta väsentliga arrangörer i jazzen sedan Gil Evans.
Som dansk kan man inte låta bli att undra sig över att svensk kulturpolitik har utvecklat sig så att det permanenta storbandet i huvudstaden har sämre villkor än motsvarande orkestrar utanför Stockholm. Därför är det extra glädjande att kunna konstatera att SJO – trots att de inte samlas så ofta som de borde – fortfarande kan leverera orkesterspel i världsklass, fortfarande hålls ihop förebildligt av ankarmannen och en av Europas mest pålitliga storband-trumslagare, Jukkis Uotila, och att det kan mönstra solister som sätter sin helt egna prägel på Knudsens musik. Här kan man speciellt notera fantastiskt flott spel av Karl Olandersson (första satsen) och Magnus Broo (tredje satsen) samt tenorsaxofonisten Karl-Martin Almqvists först försiktiga, sedan grundligt utforskande av hans tema (fjärde satsen).

Peter H. Larsen

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.