En mäktig och detaljrik konsert med Mary Halvorson’s Code Girl

Foto: Johan Jacobsson Franzén

Mary Halvorson’s Code Girl
Fasching, Stockholm, 9 oktober 2019.

Gitarristen Mary Halvorson har nått ett ovanligt brett publikt och kritikerrosat genomslag för att vara en musiker som mestadels rör sig på den amerikanska improscenen. Hon har nyligen för andra året i rad vunnit gitarrkategorin i Down Beats kritikerröstning. Samtidigt är det högst välförtjänt för Halvorson är en mycket innovativ och kreativ gitarrist med en ytterst personlig spelstil. Hon är sällan förutsägbar och vänder och vrider på traditionella grepp och invanda klichéer, hittar udda stickspår och vinklingar i de sammanhang hon framträder. ”Code Girl” var det epitet som saxofonisten Antony Braxton gav Halvorson när de samarbetade i början på 2000-talet, och det är just kanske hennes förmåga att dechiffrera de musikaliska koderna som är hennes främsta signum. Gruppen Code Girl är också plattformen för Halvorsens arbete med att egna integrera egna texter och vokalinslag i sitt komponerande. Och det var en både mäktig, energifylld och detaljrik konsert i två välmatade set som gavs. Halvorsen sitter i mitten på scenen och har kompet med den dynamiske slagverkaren Tomas Fujiwara och nestorn basisten Michael Formanek på ena sidan. På andra sidan finns trumpetaren Adam O’Farrill, saxofonisten och vokalisten Maria Grand och närmast bredvid sig har hon sångerskan Amirtha Kidambi. Gruppen står i en halvcirkel och har direktkontakt. Grunderna i många av de kompositionerna som framfördes är i sig ganska enkla, ibland lite banala och skenbart lättsamma och de blir därför relativt lättillgängliga. Alla har rätt bestämda roller i hur de tar sig an materialet. O’Farrills trumpet spelar genomgående långa, raka melodiska sekvenser, ibland lite högstämt, melankoliskt. Grands saxofon jobbar med enkla, repetitiva fraser, ibland kraftfullt drivande, ibland återhållet sufflerande. Vokalisten och röstekvilibristen Amirtha Kimbi växlar mellan ett mera konventionellt sångsätt och dramatisering av fraser och textelement. Formaneks bas håller ihop ramarna, linjerar spelplanen och ger de övriga fast mark att ta avstamp ifrån. Och i mitten av allt finns Halvorsons kommenterande, drivande gitarrspel, där hon vänder och vrider, tänjer och bänder, tar i och markerar eller subtilt illustrerar.Till sin hjälp har en arsenal av elektronik, vilken hon doserat och avvägt använder. Halvorson finns överallt men oftast inte där man väntar sig. Det är just det som är hennes egenhet och storhet.

Ulf Thelander

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.