Jonah Nilsson bjöd på superdeluxe-covers

Foto: Dan Backman

Jonah Nilsson
Stockholm Jazz Festival, Nalen, 18 oktober 2019.

Dirty Loops blev 2010 ett så kallat Youtube-fenomen. Den virtuosa trions sätt att göra supersnabb fusion av Lady Gaga-, Britney Spears- och Justin Bieber-låtar var ju något helt nytt och genererade fans från två scener: danspop och jazz.

Ryktet nådde den store Quincy Jones, som tog trion under sitt beskydd. Verve gav dem ett skivkontrakt men debuten var något av en besvikelse, med mer covers och eget rätt slätstruket material. Sedan har det inte hörts så mycket, även om de, när jag nu googlar på dem, uppenbarligen varit ute i världen och spelat rätt frekvent. Mer än i Sverige.

Det är sångaren och klaviaturspelaren Jonah Nilsson som frontat trion och när han nu kliver ut som soloartist sker det utan Dirty Loops-kompisarna Henrik Linder och Aron Mellergård. Soundet är snarlikt, fast mer åt det popsouliga hållet, och med en sångare som tar mer plats med sin nästan osannolikt ljusa röst. Med gitarr, extra klaviatur, en blåssektion och förinspelad kör blir det en maffig, superproffsig och rejält svängig konsert med en hel del snygga soloinsatser (som gärna hade fått vara fler).
Ett långt parti med sångaren ensam vid en flygel blir lite smetigt och segt men det andra är desto bättre. En cover på Stevie Wonders Do I Do är helt fenomenal, med ett suveränt synthsolo av Kristian Kraftling, och pojkbandspop har aldrig låtit bättre än när han ger sig på Brian McKnights och Justin Timberlakes My Kinda Girl.

Bifallet på Nalen är massivt och antagligen kommer det att krävas större lokaler framöver. Men för att bygga en riktigt stabil karriär kommer det nog krävas mer originalmaterial. Det räcker väl inte att bara köra superdeluxe-covers? Eller?

Dan Backman

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.