Stan Getz: Getz at the Gate

Resonance (resonancerecords.org)
Stan Getz (ts), Steve Kuhn (p), John Neves (b), Roy Haynes (dm). Village Gate, New York, november 1961.

Få perioder i Stan Getz karriär har för eftervärlden varit omgärdad med fler sägenomspunna spekulationer än de femton månader som gick från att han i november 1960 återvände till New York efter sin exil i Sverige, tills dess han i februari 1962 spelade in sin första bossa nova med Charlie Byrd.
Det var då han medgav att han i jazzpuristernas ögon inte kunde slåss mot saxofongiganter som Coltrane och Rollins och därför tvingades att konstnärligt lägga sig, vad några skulle kalla, ”lågt, dels genom att låta sig värvas till Norman Granz omresande all star-grupper, dels genom att bilda en egen kvartett med den ännu oprövade pianisten Steve Kuhn.
Sett i ljuset av spekulationerna skulle perioden alltså vara personligt, konstnärligt och karriärmässigt otillfredsställande för Getz och hans publik – men så finns det ändå de som anser att han varken förr eller senare har spelat bättre än under precis de här femton månaderna. Och till den lilla skaran kan denne recensent vara frestad till att sälla sig.

Enstaka inspelningar, bland annat från Newport-festivalen 1961 har funnits ute med denna kvartett, men nu har jazzarkeologen från Resonance Records, Zev Feldman, grävt sig ett par meter djupare in i Cheops-pyramiden och hittat en inspelning från New Yorks Village Gate i november 1961 och den visar oss Getz i fullt flor.
Jo, i den stora kalejdoskopiska forskarbilden av Getz och hans epok kan man säga att detta år, 1961, präglades av obeslutsamhet och osäkerhet – men fick det honom till att spela obeslutsamt och osäkert? I helvete heller!
1961 kan det för övrigt inte heller ha varit lätt att ge uttryck för en specifik obeslutsamhet genom att välja sin repertoar både från boppen och Den Stora Amerikanska Sångboken, som Getz gör här. De melodiska uppfinningarna strömmar ur honom i en tidvis nästan hetsig ström – snabb på fingrarna som en Johnny Griffin, som han var – men, det är den oförställda förälskelsen i denna repertoar som bär honom – och oss – igenom.
Han var makalös både i det expressionistiska och det motsatta. Jämfört med det i det närmaste hetsiga spelet i bop-repertoaren står balladerna ännu starkare i deras totala känslomässiga nakenhet – där Getz unika ton blir till en knappt hörbar luftström som aldrig förlorar sin karaktär som ju var en enda sak: mannen bakom. Senare i livet blev Getz så medveten om den unika tonen på sitt instrument att han kunde ställa sig själv utanför och betrakta den och till och med förhålla sig ironiskt till den – men inte här. Och hans version på denna cd av Alec Wilders stora ballad, Where Do You Go, är i all sin enkelhet och anspråkslöshet – men tillsatt Getz ofattbara ton – ett av de mest gripande stycken musik jag någonsin har hört.

Men det fanns en viss tvekan också i denna grupp. Inte från Roy Haynes som redan hade funnit sitt knittrande och raspande spel på virveltrumman och sitt drivande cymbalspel, men från Kuhn, som Getz i likhet med Haynes och som en tydlig ironisk kommentar till tidens tenorsaxkungadebatt hade hämtat i den grupp som John Coltrane precis hade upplöst.
För en ung pianist som vid den här tidpunkten hade spelat med Coltrane och nu Getz var det inte bara ett otroligt plus till cv:et, det var också en risk för att Kuhn inte kunde finna sina egna ben konstnärligt och det är tydligt att han inte har funnit dem här, till exempel när han som en gåva från Getz får lov att spela en ren trioversion av Coltranes Impressions. Kuhn har visserligen redan hittat sitt berömda ”ryska” anslag, men han växlar under denna session något ansträngt mellan det linjära högerhandspelet och så några chorus, faktiskt många, med blockackord som i sin anhopning får det att låta som om han försöker imitera den vid denna tidpunkt så astronomiskt populära Dave Brubeck.

Men Getz hade inte behov för att låta som någon annan än sig själv. Det överlägsna, hetsande uptempo-spelet och de himmelskt bedårande balladerna har nämnts – men hör honom också här i en no nonsense-version av It’s You Or No One, där det begåvade och avancerade figurspelet bildar en kedja fullständigt läsbara statements och avslutas av en fantastisk chase-sekvens med Haynes i full kontroll. It’s jazz – och det blir bara inte bättre.

Peter H. Larsen

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.