Många givande konserter under Malmö Jazzmanifest

Cenlistho. Foto: Christer Männikus

Malmö Jazzmanifest
Inkonst, Malmö, 18-19 oktober.

För andra gången arrangerades festivalen Malmö Jazzmanifest under två kvällar i oktober. Det är att antal arrangörer, skivbolag och institutioner i södra Sverige som gått samman för att skapa något gemensamt. Ett fint initiativ. Sex kvällskonserter, en barnkonsert dagtid med Anna Högberg Attack och DJ-set på nätterna – en mosaik av olika uttryck som alla anstryker jazz på ett eller annat sätt. Möjligtvis kunde man sakna ett litet större dragplåster för att få en större publik, men det hindrade inte att flera av konserterna var mycket givande.

Svensk-danska Cenlistho framförde en av dessa. Trion med saxofonisten Cennet Jönsson, basisten Thommy Andersson och slagverkaren Lisbeth Diers (även på ordlös sång) släppte sitt enda album Rorschach 2011 och har haft en sporadisk tillvaro sedan dess. I en fritt improviserad konsert utan förutbestämda låtar hör vi tre mycket tydliga musiker spela prövande och oftast väldigt sparsmakat. Dynamiken är påfallande, ibland kan de glesa inspelen gränsa till att musiken nästintill faller sönder, ändå hänger den så tydligt ihop. Antingen via Anderssons så resolut svängande groove (trots det sparsmakade utförandet), eller via Diers, ibland med handflatorna, spelade rytmik, eller med Jönssons återkommande melodiska fraser på sopransaxofonen. När de sätter den sidan till kan de även trycka på ordentligt. Oförutsägbart och spännande, en väldigt fin konsert.

Kompromisslöst närmar sig musiken avgrunden under konserten med duon Squid Police med Lotte Anker på saxofoner och Jacob Riis på elektronik. Här finns inga förmildrande omständigheter, ljudbilden är iskall och mörk, långt ner i avgrunden. Sus från saxofonen möter ljudstudsar från elektroniken, de akustiska ljuden förvrängs genom elektroniken, intervenerar med varandra. Saxofonklanger bryter av det abstrakta ljudskapandet, här finns oro och störningsmoment i en form av berättelse från havets botten där ljuden skjuter ut som tentakler från en odefinierad kropp. Vem har sagt att konst måste vara vacker för att vara fantastisk?

Det vackra är ju annars ett relativt begrepp. Albert Aylers vrål och gråt på saxofonen var uttryck för kärlek och något vackert, det sa han många gånger. På samma sätt hör jag Anna Högberg Attack. Till skillnad från hos Cenlistho finns här en hel del som är förutbestämt. Högbergs altsax spelar exempelvis ofta unisont eller i stämma med Elin Forkelids tenorsax. Många gånger är energin kolossal, men det är långt ifrån hela sanningen. Konserten framförs i ett svep, säkerligen flera låtar som byggts ihop, men helheten fungerar som vore det en genomtänkt komposition med skiftande satser. Solo-, duo- och ensemblepartier avlöser varandra, groove där Elsa Bergman och Anna Lund driver på musiken med bas respektive trummor. Lisa Ullén hackar upp ljudbilden med sitt snärtigt percussiva spel på pianot. Högberg själv har utvecklat en ganska säregen stil, från det varsamma till de hårda och fasta klanglinjer hon blåser ut ur sitt instrument. Just den genomgående variationen gör att konserten vibrerar.

We Float med basisten och kompositören Anne Marte Eggen är något helt annat. Mycket av materialet är hämtat från senaste skivan What’s Really Real?. Jazzinslagen som tidigare var ganska tydliga hos gruppen har i stor utsträckning fått ge vika. Fanny Gunnarssons Rhodes finns där, Samuel Hällkvists gitarr likaså även om den oftast tar andra vägar än de jazziga. Det är inte nödvändigtvis sämre för det, men det är något delvis annat. Med Linda Bergströms sång i melankoliska poplåtar finns ändå en något svårfångad – men spännande – attityd där jazz är en av många parametrar. Låtarna We och My Bones är två av favoriterna. Filip Bensefelt spelade trummor.

Låtvalet hos den moderna jazzkvartetten Fogelboo är brett, från Bach till Joe Zawinul till Eric Carmens All by Myself och Bacharach. Och några egna. Ändå finns ett gemensamt sound styrt av Mats Ingvarssons soul/funk-inspirerade elbas och Peter Nilssons trumspel. Många fina solon av trumpetaren Fredrik Davidsson och saxofonisten Andreas Andersson. Men rytmiken är för trögflytande, mer driv vore önskvärt. Det lossnar bitvis, exempelvis i Svara mig av Davidsson som också har lite högre tempo.

Överraskar gör det för tillfället ihopsatta Farrago! Deras blandning av jazz, folk, kammarmusik och aningen av pop är väldigt charmerande med fina melodier och excellent utförande. Brita Björs röst drar mot folkmusiken, Felisia Westberg (som även spelar flöjt) ger musiken groove med fasta basgångar och Carolyn Goodwins klarinetter och Maria Lundbaks oboe färgar fint i både kammarmusikalisk och folkriktning. Gitarristen Sebastian Persson har en något friare roll. Även om musiken har en ganska allvarlig stämning känns den glad och utåtriktad, vid några tillfällen brister den dessutom i en form av friformfolk. Kombinationen basklarinett och oboe är fantastisk!

Kul att Malmö äntligen fått en egen festival.

Magnus Nygren

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.