Lars Jönsson om Steve Swell Project på Krakow Jazz Autumn (med bildspel!)

[Best_Wordpress_Gallery id=”199″]

(Klicka någonstans på bilden ovan för att öppna bildspelet.)

Steve Swell Project – Krakow Jazz Autumn
Krakow, Polen, 7-9 oktober 2019.

Fjortonde året med Krakow Jazz Autumn. I år från 7 oktober till 29 november. Det blir cirka 15 konsertkvällar under den perioden. Det är förstås roligast att åka dit när det är ett större projekt på gång.

Mellan den 7-9 oktober tog Steve Swell Project över Krakow Jazz Autumn. Det projektet bestod – förutom Swell (trombon, komposition) – av Per-Åke Holmlander (tuba), Niklas Barnö (tpt), Mikołaj Trzaska (as, bs), Signe Emmetluth (as), Hanne de Backer (bs), Elisabeth Coudoux (cello), Elisabeth Harnik (p), Carlos Zingaro (vln), Gebhard Ullmann (ts, bkl), Jon Rune Strøm (b) och Paal Nilssen-Love (tr).

Upplägget är att musikerna repeterar ett större stycke (svit) under två och en halv dagar och spelar i improviserande smågrupper på Alchemia (fantastisk jazzklubb) de första två kvällarna. Den här gången hade Swell bestämt att det skulle spelas i kvartettform. Två kvällar, två set per kväll, tre kvartetter per set ger sammanlagt 12 kvartetter.

Då undrar man förstås hur många kvartetter det hade varit möjligt att sätta ihop med 12 musiker?

Medan ni funderar på det kan jag berätta lite om musikerna. Det är ju inte en självklar samling, Swell hade själv inte träffat alla medverkande innan den första dagen. Swell har ju spelat med Holmlander och Trzaska i över 10 år (de möttes i Ken Vandermarks Resonance Ensemble, som uppträdde just här i Krakow år 2007 och kanske var det den konserten som var början på alla dessa fantastiska projekt här), bland annat i Per-Åke Holmlanders Carliotband (som spelade 2017 i Krakow och som gjorde några spelningar i Sverige 2018). Det är väl med Carliot som man ser flest likheter med Steve Swell Project – förutom att Steve Swell Project inte innehåller någon tango och kanske är lite lösare i kanterna. Så Holmlander–Trzaska ser jag som en stomme i det här bygget. Swell, Holmlander och Trzaska är ju också tre fjärdedelar av Inner Ear.

Swell har även spelat trio med Nilssen-Love och Peter Brötzmann samt i kvartett med Ullman, Fred Lonberg-Holm och Michael Zerang. Kopplingen till Strøm, Barnö och Emmeluth kan nog vara via Large Unit. De övriga kommer från olika håll: Österrike (Harnik), Portugal (Zingaro), Tyskland (Coudoux).

Hur går funderingarna? Fler än 30 kvartetter? 50? 100?

Efter den andra dagen känns det som att den första dagen var delvis vikt till att lära känna varandra. Första dagen var ju ett halvdussin kvartetter med mycket variation och ska jag nämna någon så tyckte jag att Elisabeth Harnik imponerade lite extra. Alla kändes lyckade förutom möjligen den första, där tre saxofoner ljudmässigt överröstade cellisten.

Den andra kvällen ökade intensiteten och spelglädjen. Redan efter ett kort stycke med den första kvartetten (Trzaska, Harnik, Ullman, Holmlander) ropade de och bad att få spela lite till. Harnik visade också att hon inte bangade för att spela med två baritonsaxar och trummor – ”let’s die”.

Avslutningsvis andra kvällen misslyckades man med att få plats med alla 12 på scenen, så tre saxofonister fick sitta på scenkanten. Efter en röjig början letade man sig fram till en melodi, vilket jag (felaktigt) antog var något man repat inför avslutningen. Det var givetvis helt improviserat.

Redan två kvällar med improviserade kvartetter på den här nivån är ju bra, men det som är riktigt speciellt med sådana här Krakowprojekt är just avslutningen, alltså examenskonserten. Den här gången framfört i Radio Krakows konsertsal. Som jag förstod det var det två ”låtar” och ett par ”conduction pieces”. Swell själv dirigerade lika mycket som han spelade trombon. Gott om soloutrymme för alla (och mängder av mindre grupperingar) under cirka 70 minuter. En liten stjärna till Barnö för sitt fina trumpetsolo som lyste lite extra.
Avslutningen skulle kunna vara en instrumental allsångslåt, om en sådan kan finnas.

Som helhet väldigt lyckat och en fantastisk avslutning. Hela publiken stod upp på slutet.
Det är inte heller någon tvekan om att musikerna tyckte det var lika roligt som vi lyssnare.
Inspelningen lär dyka upp om ett år eller så på NotTwo Records (1-3 cd troligen).

Hur går det med räknandet. Ska vi säga att den som knäcker räknemetoden får föreslå en kvartettkombination till skivreleasen?

Kanske en idé till en maratonkonsert? Förvisso en logistisk utmaning, så man kan ju börja i mindre skala, till exempel alla triovariationer med sju musiker, utan paus. 15-20 minuter var. Hur lång tid kan det ta? Och vad gör man om det logistiska går fel, börjar man om då?

Text & foto: Lars Jönsson

Annonser

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Relaterat

Annonser
array(11) { [0]=> int(54382) [1]=> int(51323) [2]=> int(54593) [3]=> int(54541) [4]=> int(54353) [5]=> int(54305) [6]=> int(50803) [7]=> int(54329) [8]=> int(54566) [9]=> int(54209) [10]=> int(54013) }