Josefine Cronholm blandade skört och kraftfullt

Foto: Rachel Koumparou

Josefine Cronholm
Nefertiti, Göteborg, 2 november 2019.

Josefine Cronholm, som medverkat på ett 30-tal album och blev kvar i Köpenhamn efter sin musikaliska utbildning där, ger sällan konserter i Sverige. Vet att jag hört hennes första skiva i eget namn från 2001 och hennes medverkan på New Jungle Orchestras Cheek To Cheek. Jag har också sett henne live med New Jungle Orchestra på en jazzfestival i Nordens sydligaste huvudstad. Och i skrivande stund lyssnar jag på Ember, hennes senaste kammarjazz-alster från 2018. Naturligt nog är det denna i Danmark Grammisnominerade platta som småländskan fokuserar på under konserten i Göteborg. Ember har producerats av Cronholm själv, som också ligger bakom åtta av de nio kompositionerna på den (den nionde kompositionen, så att säga, är The Beatles Blackbird). Med sig på scen har hon främst musiker vars bopålar finns i Köpenhamn: Lisbeth Diers på trummor & slagverk, Thommy Andersson på kontrabas och pianisten Makiko Hirabayashi. Kompletterar på tenor- och altsaxofon gör professor Joakim Milder.

Man huserar oftast ett par stenkast från det vi kallar mainstream och öppnar extremt taktilt och lågmält, snarlikt en hymn. Tonspråket de föredrar äger en dröjande, melankolisk karaktär. En initierad åhörare påpekar för mig att inte fler toner spelas, än vad som behövs för att förmedla låtarnas struktur. Som om ransonerandets filosofi underlättar att uppnå suggestiva stämningar. I The Wind Blows låter det maximalt suggestivt, till den grad att melodin har hypnotisk påverkan. Och i en ordlös chant associerar jag till stolt ursprungsbefolkning.

Introspektiv, närmast andlig atmosfär, passar helgens högtid. Sången är själfullt fininställd. Ett par gånger under två fylliga set övergår rösten till fullskaligt format. I välkända balladen In Your Wild Garden sjunger 48-åringen ut, Paralysed tilldelas en obunden, luftig karaktär medan Horses (Cronholms första video) framförs förhållandevis upptempo. I sistnämnda låt adderas sväng genom trumspel med händer, uttrycksfulla ackord från flygeln jämte snyggt solo på sopransax. Skön växling av energier!

Exceptionellt disciplinerad publik absorberas, lyssnar på helspänn. Erfar efteråt från basisten att detta angenäma tillstånd fångas upp på scen, möjliggör att detaljer kan lanseras och förflyttas i improvisationer. Det sker ett kontinuerligt excellerande i finstilt musicerande. Lisbeth Diers har jag åtskilliga gånger njutit av live senaste åren. Med sitt omväxlande sätt att utvinna rytmer ur trumset plus rasslande och plingande pinaler färgar hon denna gång delikat gruppens sound. Hirabayashi var för mig ett nytt ansikte, hon har ett vackert anslag och adderar till det finurligt knäppande på flygelns innandöme. Hon utvecklar lika sinnrikt som ljuvligt somliga teman. Joakim Milder trivs i sällskapet, bidrar med fina insatser i både återhållsamt ensemblespel och utsträckta solon. Thommy Andersson får ett intro, rör sig sparsmakat inom ett rymligt register, lägger varsamma basgångar vilka ibland ändrar skepnad med mer påtaglig energi. I en låt introducerar Cronholm det turkiska percussioninstrumentet aquadrum, vars metalliska klang blir en tillgång för en utforskande kompositör.

Alla låtar innehåller inte lika omedelbara kvaliteter, då aviga takter kan fordra inlyssning (i varje hos mig). Istället fäster jag mig vid den hänförande helheten. Sammantaget en utsökt raritet till konsert, som väver samman spännande klanger och rytmer. Cronholms prisade innerliga musik och dito texter, har en egenart omöjlig att förväxla med andra låtskrivare.

Mats Hallberg

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.