I korsmusikaliska landskap med Eighth Blackbird

Eighth Blackbird
Birka folkhögskola, Ås, 20 november 2019.

Eighth Blackbird är en innovativ sextett som rör sig i samma korsmusikaliska landskap som Kronoskvartetten och Bang on a Can All-Stars. Ensemblens namn härrör från Wallace Stevens dikt ”Thirteen Ways of Looking at a Blackbird”. Dess bas är Chicago. Det sista en inte helt obefogad uppgift då även progressiva ensembler som Chicago Underground Orchestra och Art Ensemble of Chicago verkat där.

Till Birka folkhögskola i jämtska Ås – vars utbildning också är korsmusikalisk: klassiskt, folk, jazz och improvisation – kommer en spelglad sextett. Flöjtisten Nathalie Joachim har just fått veta att hennes skiva med Spektral Quartet, Fanm d’Ayiti, blivit Grammynominerad.

De sex första styckena är samtliga av unga kompositörer, flera 90-talister, med ena foten i den engelskspråkiga och den andra i övriga världen. Som inledningsstycket ice ‘n’ SPICE där komponisten Nina Shekhar i toner berättar om hur hettan i pappans indiska paj fick henne att störta till frysen för att suga på iskuber. Starka konstraster.

I Viet Cuongs Electric Aroma (ett Picassocitat) representeras elektriciteten av splashcymbaler på silverfolie och aromen av en jazzig flöjt (ursprungligen skrevs stycket för saxofon men Joachim övertalade Cuong att transkribera det). Nu var de bara en kvartett på scenen. Cuongs modala språk, liksom övriga unga kompositörer på programmet, går ofta i loopar och slingor. Kan det ha något med dagens datorkomponerande till skillnad från gårdagens penna på papper att göra?

Lika humoristisk och kärleksfull men dråplig är australiska Holly Harrisons Lobster Tales and Turtle Soup. Ett stycke – ömsom folkmelodiskt à la Stravinskij i violinen och ömsom hårdslående i batteriet – som i sitt anarkistiska tonspråk bitvis påminner om Zappas orkesterverk och Carla Bleys jazzopera Escalator over the Hill. En klang- och klockren avslutning på första set.

Det brinner strax utanför Harrisons hemstad Sydney. Klimatkrisen är den globala företeelse som oroar unga allra mest; tonsättare inget undantag. Isländska Fjóla Evans, numera bosatt i Kanada, verk Eroding handlar om de smältande glaciärerna på hemön. Det nästan hörs hur den ständiga isen smälter undan för undan, rinner ut i havet och lämnar kala fläckar i landskapet.

Som en kontrapunkt: Jonathan Bailey Hollands The Clarity of Cold Air. Ett drivet stycke som korresponderar med det ett par decimeter tjocka snötäcket och några minusgrader utanför aulan. När slagverkaren Matthew Duvall drar stråken över cymbalen vibrerar luften som frostklädda grenar i sträng kyla. ”I like this resonance/It elevates me” som Björk sjöng.

Nu är ungdomsverken över. Holland är 40+ och en etablerad tonsättare från Flint, Michigan, vars musik präglas av nedlagda industrier (General Motors) och bankrutta städer (Detroit) samt ett gränsöverskridande tonspråk (från Miles och Michael Jackson till Händel och Sérgio Mendes i faderns skivsamling).

Ungdom i all ära, men nog märks det att de två sista kompositörerna har/hade varit med ett tag. Konserten avlutas med Julius Eastmans – den bortglömde mästaren som dog i hjärtstillestånd 1990 – stycke Stay On It. Originalversionen är från 1973, den förkortade version vi trettiotal åhörare får till del är pianisten Lisa Kaplans nyarrangemang.

Eastmans repetitiva riff och rytmiska struktur är minst sagt medryckande och musiken minst lika bra som Philip Glass och Steve Reichs, två andra lättlyssnade minimalister. Skillnaden med Eastmans musik är att den har en sjavigare och skitigare, mörkare och dovare undersida; likt en desillusionerad drone.

Som svart, gay, hemlös och drogberoende var han förföljd och diskriminerad på flera flanker. Nu när hans partitur offentliggjorts – efter att i åratal ha funnits i myndigheternas ägo, berättar Kaplan – börjar alltfler inse hans storhet. Eighth Blackbird blir ambassadörer i skapandet. Bravi!

Rikard Rehnbergh