I London och Berlin med Peter Brötzmann & vänner

« 1 av 23 »

(Klicka någonstans på bilden ovan för att öppna bildspelet.)

Två festivaler med Peter Brötzmann & vänner!

Den första festivalen hölls under fyra dagar (4-7 september) på Cafe Oto (var annars?) i London.
Det började med en duo med Han Bennink (tr) följt av Alexander von Schlippenbach (p) solo. Tredje set var en duo med Heather Leigh (pedal steel). Tre fantastiska set. Duon med Leigh har efter några års turnerande blivit mycket tätare än det som vi hörde i Stockholm för några år sedan.

Den andra dagen började med Brötzmann – Schlippenbach – Bennink, med andra ord trion som firade Machine Guns femtioårsdag förra året med en makalös konsert i Bremen (och den konserten finns nu på skiva). Detta följdes av Pat Thomas (p) solo. Också det en ypperlig konsert. Hans pianospel lutar inte åt jazztraditionen på samma sätt som Schlippenbach utan han letar klanger mer. Avslutning den andra kvällen var en trio med Brötzmann, Leigh och Camille Etoille (slv). Etoille har nog inte ägnat sig nämnvärt åt jazz utan vilar i impro och konstmusiken. En upplevelse och väldigt roligt att upptäcka en ny musiker. Hon gör också solokonserter, så kanske en Sverigeturné vore möjligt?

Som om inte dessa två kvällar vore nog började den tredje med två japanska vänner, Masahiko Satoh (p) och Takeo Moriyama (tr). Ytterligare en fantastisk trio. Satoh lyssnar länge innan han spelar (men när han spelar är han ruggigt bra) och Moriyama är extremt aktiv. Ytterligare en av Brötzmanns riktigt lyckade triokombinationer. (Det finns för övrigt en platta med Brötzmann/Moriyama/Satoh. Den heter Yatagarasu och släpptes på NotTwo för sex år sedan.)
Detta följdes av Bennink solo. Han överraskade med att istället för att – som förväntat – spela på golv och väggar sitta och spela ett antal korta ”låtar”.
Avslutning denna tredje kväll var det repris från gårdagen, Brötzmann – Leigh – Etoille. Lika kul den här gången.

Den fjärde kvällen var det kvintetter, Brötzmann, Moriyama, Satoh (första set), Thomas (andra set), Matana Roberts (as) och John Edwards (b). Givetvis väldigt bra även detta, även om det kanske inte riktigt når höjderna från de första tre kvällarna (vilka ju var några av årets bästa kvällar). Men visst är Edwards lysande (föga förvånande) och Roberts är uppenbart förtjust i att stå på scen med Brötzmann och försöker föra in lite melodiska element i blandningen. Både Satoh och Thomas bra förstås, Thomas mer perkussiv.

Detta gjordes möjligt efter ett stöd från Bielecki Foundation (och Robert D. Bielecki själv satt längst fram under alla dagar). Kul med någon som har pengar och är intresserad. Hur många sådana människor har vi i Sverige?

« 23 av 23 »

(Klicka någonstans på bilden ovan för att öppna bildspelet.)

Om man sedan hoppar fram nästan två månader och dessutom förflyttar sig till en galleri (industrilokal) i Berlin, Konstfabrik Am Flutgraben, har Brötzmann tagit med sig andra vänner för att spela i tre dagar. Three Nights Of Music kallar han det och vad jag vet har det varit liknande evenemang åtminstone vid två tidigare tillfällen i Berlin (i andra lokaler och med andra vänner).

Vännerna den här gången var Casper Brötzmann (gtr, el-b), Marino Pliakas (el-b), Per-Åke Holmlander (tuba), Jan St Werner (elektronik), Mats Gustafsson (ts, elektronik), Alexandre Babel (tr) och Michael Wertmüller (tr).
Inte minst duokombinationerna blev lyckade. En akustisk med Brötzmann och Holmlander, en mer elektrisk med Gustafsson och St Werner. Dessutom Brötzmann och St Werner respektive Holmlander och Pliakas.

Förutom detta var det lite olika kombinationer där den bästa var det som avslutade den sista dagen. Det började som en fin duo med Brötzmann och St Werner (repris alltså) och därefter klev de andra upp på scenen en i taget och efter 20 minuter eller så hade man nått ett crescendo för att så småningom avsluta efter kanske 40 minuter med en lågmäld duo mellan Brötzmann och Gustafsson. Mycket mycket fint.
Fantastiskt kul att vara med både i London och Berlin.

Så en kort kommentar om trummisarna. Alexandre Babel var reserv för Wertmüller de två sista dagarna (vilket han gjorde bra även om han inte direkt utmärkte sig).
Anledningen var att Wertmüller efter ett set den första dagen fick en hjärtinfarkt och fick åka till sjukhus.

Min ursäkt att inte vara på plats den första dagen var att samma kväll inleddes Berlins stora jazzfestival med Anthony Braxtons Sonic Genome i ett stort museum (Gropius Bau). 60 musiker spelade Braxtonmusik kontinuerligt i nästan 6 timmar. En helt galen idé och en obeskrivlig upplevelse. För att avsluta helgen var det sedan efter de två dagarna med Brötzmann en ZIM-septet (Braxton alltså) som var oerhört bra. Ett par nivåer upp från oktetten i Stockholm. Lite bidrog det nog att det var pratstunder under helgen med både Braxton själv och musiker som förklarade hur kommunikationen fungerade under konserten.

Så har man fått nog av Brötzmann (och Braxton) efter detta?
Knappast, man vill ha mer, mycket mer.

Text & foto: Lars Jönsson

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.