Göteborg Jazz Orchestra är häpnadsväckande bra

Foto: Marianne Skoglund

Göteborg Jazz Orchestra
Jazzklubb Vauxhall/Contrast Public House, Göteborg, 6 januari 2020.

2018 grundade Johnny Olsson och Johan Borgström Göteborg Jazz Orchestra – ytterligare ett imponerande storband i Göteborg. Ambitionen har varit att tillsammans med gäster bjuda på kul krogspelningar med bred repertoar. Man håller till på showrestaurangen Contrast, som ligger i krogtäta Linnéstan. Och i sann Village Vanguard-anda har initiativtagarna bestämt att festen äger rum en måndag per månad. Premiären skedde för drygt ett år sedan. Efter att ha intervjuat grundarna har jag haft förmånen att följa orkesterns utveckling.

GJO består av en lyckad mix av talangfulla ungdomar och erfarna musiker med stora meriter. Än så länge har varken turné eller skiva gjorts, varför storbandsälskare måste ta sig till Linnéstan. Arrangemang jämte teknisk och rytmisk förmåga håller förbluffande hög kvalitet. GJO:s sound får en att associera till historiska storbandsikoner som Clarke/Boland, Count Basie och Dizzy. Möjligen kan lyriska tongångar slipas på ännu mer. Som helhet är GJO sensationellt synkade. För aftonen en nästan ordinarie besättning med endast tre vikarier. Dock inga kvinnor på scen denna gång.

I en sprudlande Trettondagskonsert över två set med croonern och kompositören Patrick Rydman märks omgående en underbar klang. Motsatsen till strömlinjeformat i vassa arr när blåssektionerna sömlöst briljerar, kompet driver på och ”ackordcentralen” i form av Per Johansson på elpiano och gitarristen Erik Weissglas lirar finurliga melodistämmor. Första fullträffen Con Alma är signifikativ, då låten förmedlar latin-stänk. Och som bejublat extranummer följaktligen Manteca, vars hypnotiska hook resulterar i ett makalöst ös. Michael Andersson på congas är härvidlag en omistlig färgsättare, som avrundar konserten med ett läckert solo. Up And At It (Wes Montgomery) kan kallas orkesterns signaturmelodi och har ett snyggt arrat groove signerat Johan Borgström. Med framgång spelas gärna melodier med spetskant tillverkade av exempelvis Peter Herbolzheimer och Pat Metheny. De genererar sväng som skönt mixar det polerade med det vildsinta. I den ramstarka ensemblen utgör trumpetarna grädde på moset. Kvartetten tar höjd på ett fenomenalt sätt, sprider lycka i den avlånga rymliga lokalen. Mats Eklund har ett vackert solo, medan stjärnsolisten Patrik ”Putte” Jansson flera gånger demonstrerar bländande teknik. Stöttepelare också Robin Rydqvist och the one and only Johnny Olsson. Alla medlemmar får i varierande omfång plats i rampljuset. I Johan Borgströms frånvaro agerade Andreas Hall presentatör och delade solistutrymmet i saxofonsektionen med de duktiga ungdomarna som satt intill honom. Ett långt, inspirerat solo har lovande trumslagaren Adam Ross som avsändare.

Patrick Rydman äger en varm och behaglig stämma, oftast utan antydan till strävhet. Låter utsökt i r’n’b-klassikern Going Out Of My Head och i en slitstark standard som One For My Baby passar hans sköna röst perfekt. Extremt följsamma GJO backar upp vokalisten förtjänstfullt. Dessutom framför aftonens ankare ett par oväntade covers. Dels ledmotivet till tv-serien ”Kojak”, dels Pughs hit Jag är en liten pojk i originellt mambo-stuk. I sistnämnda arr togs flera äventyrliga sidosprång, vilket var spännande att höra. Hög tid att Jazzsverige får reda på hur häpnadsväckande bra Göteborg Jazz Orchestra är. I likhet med en handfull av landets delikata storband, tål de definitivt jämförelsen med europeiska motsvarigheter.

Mats Hallberg

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.