Lars Jönsson om Anthony Braxton Standard Quartet i Warsawa

« 30 av 30 »

(Klicka någonstans på bilden ovan för att öppna bildspelet.)

Anthony Braxton Standard Quartet
Pardon, To Tu, Warsawa, 15-17 januari 2020.

Anthony Braxton och Alexander Hawkins Trio spelar standardlåtar under 3 gånger 3 kvällar.
De började den 15 januari i Warsawa och fortsätter den 19-21 januari i London (Café Oto) och den 23-25 januari i Wels.
De andra musikerna är Neil Charles på bas och Stephen Davis på trummor. Båda de två gjorde ett utmärkt jobb även om huvuddelen av improvisationerna kom från Braxton och Hawkins.
Det handlar inte om att spela sönder gamla låtar utan snarare att gjuta lite nytt liv i gamla favoriter.

På kulturhuset Pardon, To Tu i Warsawa inledde de med att spela 11 låtar på drygt två timmar. Förvisso ett låååångt set, men varken de eller publiken insåg förrän efteråt att det varat så länge.
Tanken är att spela sig igenom ett antal låtar, varje låt bara en gång, så de låtar jag nämner är sådana ni inte får höra när ni skyndar er till London eller Wels.

140 låtar eller så lär han ha tagit med sig för gruppen att repetera under veckan. De kom igenom 30 de första tre dagarna. En hel del Coltrane-relaterat, till exempel My Favorite Things, Inch Worm, Afro Blue och Soul Eyes. I vissa fall tog det halva låten innan jag kände igen den, som Soul Eyes, och för flera av låtarna valde Braxton att använda sopranino i låtar som blivit kända i versioner med sopransax.
Andra mer oväntade val: Who’s Afraid Of The Big Bad Wolf (och Braxton log stort efter den), I’m Always Chasing Rainbows, Eleanor Rigby (den fick nog det minst jazziga introt) och inte hade jag väl tänkt att Still Crazy After All These Years var en gospellåt. Till det en del mindre överraskande som Pannonica, Nardis, Desafinado, Autumn in New York och Along Came Betty.

Att det är ett oerhört stort nöje att höra Anthony Braxton spela sopran, sopranino och alt (mest) är förstås självklart men också Alexander Hawkins var fantastisk. Lite märkligt att en sådan pianist (som till exempel turnerar med Louis Moholo-Moholos Five Blokes och är Evan Parkers förstaval när han spelar i London), bara har spelat en enda gång i Stockholm, och det var på konserthuset med Mulatu Astatke förra året.
Kan ingen boka duon med Sofia Jernberg i Stockholm till hösten (eller de andra jag nämnde)?

Pardon, To Tu öppnade igen i somras efter flytt. Nu lite öster om centralstationen. Lite större (rymmer 250) och väldigt fint. Helt klart ett favoritställe i Europa.
Och om ni inte vet om det, är det ett Braxtonår i år. Han fyller 75 i juni och det lär bli ett antal konserter under året, bland annat någon (några) konserter i Tyskland i juni, en trio med trumpet (Susana Santos Silva) och dragspel i början av augusti (de spelar i Lissabon, bland annat). Och är inte en trio med sopranino, trumpet och dragspel något som världen har väntat på? Vi visste bara inte om det.
Och vilken härlig attityd när han vid soundcheck säger till Hawkins att McNeil Island är din feature, du får spela vad du vill, ta tid på dig, vi kommer att älska vad du än gör. Det är en öppenhet och vänlighet som man hör när han pratar med de som jobbar med ljudet också.

Ulf Olsson skrev i Expressen efter Braxtons solo för drygt 15 år sedan att Gud kom till Västerås och hade jeans och kofta.
Gud är kanske att ta i, men kofta har han fortfarande, Braxton, och i rätt ljus kan man möjligen ana en gloria.

Lars Jönsson

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.