Isabella Lundgren: Out of the Bell Jar – A Tribute to Bob Dylan

Ladybird (Naxos)
Isabella Lundgren v, Carl Bagge p, Niklas Fernqvist b, Daniel Fredriksson dr, Daniel Migdal violin, Johan Lindström pedalsteel. Insp. i Gnesta.

Den mest ihärdiga Dylanuttolkaren i Sverige måste vara Mikael Wiehe. Han har ju också alltid verkat i Dylans anda, till skillnad från Isabella Lundgren som kommer från jazzen. Jazzmusiker har en tendens att arrangera om enkla och tydliga poplåtar till ibland oigenkännlighet. Förvisso har Lundgren och musikerna på Out of the Bell Jar bearbetat Dylans låtar och gett dem en ny inramning, men utan att de ursprungliga, sångbara kvaliteterna gått förlorade. Carl Bagges trio kompar denna gång tillsammans med Johan Lindström, pedalsteel, och Daniel Migdal, fiol. Denna instrumentering antyder americana – och jag tycker också att tolkningarna rör sig mellan jazz och americana.

Isabella Lundgrens röst är uttrycksfull och lätt att känna igen. Hon avslutar fraserna med ett intensivt vibrato. Sångerna framför hon rakt, utan större improvisatoriska utsvävningar. Titelspåret – en hyllning till Dylan – har Lundgren skrivit tillsammans med Brian Kramer. I övrigt tar hon sig an sex Dylanlåtar. Över dessa tolkningar vilar ett ödesmättat allvar och sångerna framförs överlag i långsamt tempo. Jag tycker ibland att det tynger låtarna. I Lundgrens version av The Times They Are a-Changin’ finns ingenting av den ursprungliga, upproriska känslan av att en ny tid är på väg. It Ain’t Me Babe har hos Dylan ett kaxigt tonfall och ett icke förhandlingsbart budskap: ”Jag är inte den rätta för dig. Leta efter någon annan.” Isabella Lundgrens tolkning är radikalt annorlunda, drömsk och vemodig.

Jörgen Östberg