Avishai Cohen fick publiken att jubla

Foto: Leif Wivatt

En kväll med Avishai Cohen
Göteborgs konserthus, Göteborg, 23 januari 2020.

Av alla de gånger den israeliske superbasisten Avishai Cohen tidigare besökt Sverige har jag endast sett honom vid ett tillfälle. Av de hela sjutton skivor han släppt har jag bara lyssnat noga på en av dem (Arvoles, hans senaste, som jag också recenserat). Tyckte mig ändå känna igen ett vittfamnande sound, vars syfte är att riva gränser. Cohens nuvarande projekt kallas 50:50:50, vilket ska uttydas att han firar sin femtionde födelsedag genom att genomföra lika många konserter i femtio länder. Enda konserten i Sverige var förlagd till Göteborgs konserthus, hemmaplan för Göteborgs Symfoniker. På scen hade följdriktigt Avishai Cohens trio sällskap av vår eminenta Nationalorkester under ledning av Alexander Hansson, en orkester jag njutit av massvis av gånger. Tidsschemat på två timmar hölls trots cirka fem extranummer. Nilento – Cohens favoritstudio – fanns på plats för inspelning.

Kanske ogint att klaga på något i upplägget. Hävdar ändå att preludiet utan trion pågick för länge. Två orkesterstycken med Göteborgs Symfoniker lät svävande och övergick i skönt suggestiva toner. Därefter äntrade huvudpersonen scen tillsammans med pianisten Elchin Shirinov från Azerbaijan och rytmfenomenet Mark Guiliana (som jag hört tidigare live) från New Jersey. Det blev en sprakande tillställning med både explosiva och lyriska inslag. Högt ställda förväntningar infriades med råge av en artist som sägs tillhöra de hundra mest betydelsefulla på sitt instrument. Överraskades av Cohens många sånginsatser på hebreiska, ladino och engelska. Konstaterade att han har en sentimental ådra, vars plats i repertoaren känns naturlig. Vokalt är han mest hemmastadd med etno-tongångar. Vill ändå hävda att han lyckades utmärkt i bluesiga Sometimes I Feel Like A Motherless Child och i en evergreen som Nature Boy.

Distinktioner är vanskliga, ibland onödiga. Vill ändå påstå att den extraordinära kombon av en virtuos pianotrio och en taggad, högklassig symfoniorkester innebär ljuv musik som det genomgående vore missvisande att kalla jazz. Ingen värdering, bara ett faktum! Mycket i programmet kan härledas till expansiv world music med konstmusikalisk touch. Österländskt gifter sig med västerländskt tonspråk, ett lyckligt äktenskap publiken saluterar genom stående ovationer. 49-åringen anför festen, presenterar och garnerar med halsbrytande basgångar. Mest solistutrymme upplåts åt Shirinov vid flygeln, som imponerar med underbart melodiska löpningar. Typiskt nog håller Guiliana länge låg profil, oftast med vispar. Till slut tilldelas han ett par avdelningar då han bevisar sin stjärnstatus.
Hörde också ett par raffinerade dialoger emellan instrument, som gjorde publiken exalterad. När trion och Göteborgs Symfoniker öser på maximalt uppstår en hisnande, dramatisk nerv. Konsekvensen: en elektrisk stämning i Konserthuset. Perfekt akustik gör inte euforin mindre. Cohen kommenterar ett rungande bifall retoriskt. ”You like it fast?” Som kontrast kan nämnas följsamma piruetter i A Child Is Born och en ömsint hebreisk kärlekssång. Finalen vibrerar av vällust och hopp med görfräcka, upphackade takter av Guiliana. Detta makalösa stycke betitlat Emotional Storm hade arrangerats av Per Ekdahl. Vilken härlig afton för oss livemusikentusiaster! Alla ni som inte kunde vara med på denna utsålda begivenhet har en exceptionell skiva att se fram emot.

Mats Hallberg

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.