Rigmor Gustafsson motsvarade alla högt ställda förväntningar

Rigmor Gustafsson
Nefertiti, Göteborg, 4 mars 2020.

Den värmländska sångerskan Rigmor Gustafsson har tio kvalitetssäkrade album i eget namn (varav flertalet på ansedda ACT), ett oräkneligt antal succéartade konserter och flera tunga priser i bagaget (bland annat Guldkatten). Med tanke på hennes respektingivande karriär är det att betrakta som en ynnest att hon vill möta sina fans på intim jazzklubb. Rigmors första onsdagsgig på Nefertiti fokuserar på material från senaste skivan Come Home, fast också nygamla låtar införlivas. På sedvanligt manér ackompanjeras hon av Jonas Östholm vid flygeln, Martin Höper på kontrabas samt trumslagaren Chris Montgomery. Var för sig alldeles utomordentliga musiker, vars kemi gör att summan blir större än delarna. Har hört dem live med Rigmor minst ett halvdussin gånger senaste åren. De motsvarar mina högt ställda förväntningar. Kvartettens sköna och djärva språng landar bortom skriftspråkets gränser i ett icke-verbalt tillstånd, en frizon av ”art för art´s sake” att bejaka.

Omgående etableras en sprudlande musikalitet, en svindlande interaktion mellan sång och pianotrio. Alerta musiker ombesörjer att öppningslåten stegras successivt. Påminns ånyo om att Jonas Östholm är en ljuvlig snidare med oemotståndligt anslag. Vi sveps med av drömskt utdragna The Light Years och Kate Bush-låten Wuthering Heights. Sistnämnda banbrytande hit omvandlas till ett fräscht, vokalt mästarprov. Medan Östholms porlande solon firar triumfer gång på gång blir Höpers förnämliga basgångar gradvis alltmer urskiljbara. I de raffinerade taktförskjutningarna som kännetecknar Take A Little Time, flyttar han och Montgomery fram sina positioner, accentuerar rytmen. De blir kvar i framkant när Rigmor Gustafsson bejakar sin souliga sida i underbart gungande I Get Along.

I andra set noteras att musikerna kommit in i andra andningen, de hittar varandra än mer intuitivt. Förmodar att de varvar spel efter noter med passande improvisationer. Fäster mig vid den utsökta variationen: sväng kontra lyriska tongångar och en stark, osvikligt träffsäker röst som ibland övergår i mjukt utformade fraser. I ena vågskålen således ett fantastiskt vackert sound som jag känner vördnad inför, i den andra extas och eufori med sällsam emfas. Ur repertoaren ska nämnas högklassiga, nerviga och energifulla tolkningar av melodier skrivna av storheter som Jacques Brel, Bill Evans, Joni Mitchell samt Jimmy Webb. I The Moon Is A Harsh Mistress lyssnar alla  på helspänn och i Big Yellow Taxi jublar publiken åt lekfulla konturer. Rigmor vet hur pianotrion bäst kommer till sin rätt. Hon ger männen gott om utrymme. Jonas tog med den äran hand om ett par intron. Martin fungerade som sammanbindande kraft, förutom att han garnerade med rytmiska inpass. Chris lämnade minst en låt i sticket (Göteborgshumor?) genom att trampa på gasen, vilket uppskattades mycket. Balansen dem emellan lät perfekt i gnistrande akustik. Och aftonens stjärna levererade på topp, är lika förundrad varje tillfälle det sker.

Musikern Gilbert Holmström hävdade i pausen att ingen i Sverige kan klättra högre på den stege av amerikanskt snitt som Rigmor befinner sig på. Jag instämmer i den analysen.

Mats Hallberg