Från finstämt till råösigt på SWIJF

« 2 av 5 »

(Klicka någonstans på bilden ovan för att öppna bildspelet.)

Stockholm Women’s International Jazz Festival
Teaterstudio Lederman, Stockholm, 7 mars 2020.

För andra gången anordnades denna festival med kvinnliga förtecken, i år dagen innan internationella kvinnodagen 8 mars. Syftet är att presentera några av alla de kreativa kvinnliga kompositörer inom modern jazz, som det idag finns rikligt av. Musikerna/kompositörerna kom i år från Sverige, Kanada, Japan och Danmark. Flera av dem har också tidigare spelat tillsamman i olika konstellationer. Nyckelorden för festivalen är ”Sisterhood, connection and friendship”.

Festivalen hölls i den ganska slitna – men charmiga – källarlokalen Teaterstudio Lederman, belägen i Vasastan, Stockholms innerstad. Trots alla larm om coronaepidemin, en i stort sett fullsatt tillställning.

Festivalen presenterade tre konserter med tre olika konstellationer. Först ut: Malin Wättring 4. Bandledaren Malin Wättring är en saxofonist och kompositör som utanför sin egen grupp arbetat med till exempel Bohuslän Big Band, Fire! Orchestra och Jazz Baltica All Star Big Band.
2017 fick hon P2:s pris Jazzkatten för årets kompositör.

Malin Wättring 4 består i kväll av Malin, Naoko Sakata (piano), William Soovik (trummor) och Donovan von Martens (kontrabas), plus danska slagverkaren Lisbeth Diers, speciellt inbjuden av Malin. Diers är, sedan många år, starkt efterfrågad på den skandinaviska scenen såväl som den europeiska.

Gruppen kombinerar komponerat material med improvisationer och resultatet är vackert, uttrycksfullt, ibland mycket kraftfullt med intrikata rytmer. Lisbeth Diers slagverk är mycket visuellt med olika klockor och allehanda ljudande föremål. Helheten är bitvis mycket melodiös och uttryck från lyriskt finstämd till råös!

Plötsligt, i ett av Malins annars sparsmakade mellansnack, utbrister hon ”Vad roligt det är med musik, alltså!”. Tror ingen protesterade.

I kvällens andra konsert möter vi Emie R Roussel Trio från Quebec, franskspråkiga Kanada. Bandet har vunnit många fina priser och sedan 2010 rönt många framgångar. Bandledare är pianisten och kompositören Emie R Roussel. Trion består för övrigt av basisten Nicolas Bédard och trummisen Dominic Cloutier.

Det är första gången trion spelar i Skandinavien. Emie har en väldigt cool stil vid klaviaturen och spelar på både flygel och keyboard samtidigt. Det är bitvis kraftfullt men också skirt och ömsint. Ibland skymtar både Debussy och Satie ur flygeln, för att plötsligt övergå i betydligt rockigare ös. Tajt uppbackat av ett distinkt trumspel och ekvilibristisk bas.

Sist ut då är Marilyn Mazur Trio, bestående av danska kompositören Marilyn Mazur (slagverk och trummor), Josefine Cronholm (röst) och Makiko Hirabayashi (piano).

Marilyn Mazur har ju ett minst sagt imponerande CV. Hon har till exempel varit medlem i Miles Davis orkester och spelat med Wayne Shorter och Jan Garbarek. Även Josefine Cronholm, som bland annat studerat för den kreative och nyskapande Django Bates, har en diger meritlista, även som kompositör. Och pianisten, tillika kompositören Makiko Hirabayashi, ursprungligen från Japan, har ingått i Mazurs trio i över 17 år.

Med Mazur får vi ännu en stark visuell upplevelse med alla hennes klockor och olika ljudande föremål. Hon använder vildsint hopknycklat metallfolie som hon slår och gnider med. Hennes spelglädje visar hon tydligt i sin mimik som smittar och hon ser uppriktigt lycklig ut i sin ring av klockor, bjällror med mera. Hon lägger även sångstämmor under Cronholms varma och uttrycksfulla röst. Ofta textlöst. Ömsom kraftfull, ömsom känslig sång, men alltid uttrycksfull och varm. Cronholms sång berör. Även den ”okonstlade” sången blir till röstkonst. Och även här spåras klanger av Satie ibland från flygeln genom Hirabayashis skickliga och känsliga spel.

Men vi befinner oss i Stockholms innerstad. Här måste det ofta vara obönhörligen tyst efter kl 22! Ett tips kanske till nästa år att starta festivalen lite tidigare än kl 19, för att slippa ett abrupt slut på härligheten.

Text: Marie Vesterholm
Bild: Jenny Svenberg Bunnel

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.