♥ Shabaka and the Ancestors: We Are Sent Here By History

Impulse!
Mthunzi Mvubu as, Ariel Zamonsky b, Tumi Mogorosi d, Nduduzo Makhathini p, Gontse Makhene perc, Thandi Ntuli p, Shabaka Hutchings ts, kl, Mandla Mlangeni tpt (en låt), Siyabonga Mthembu voc. Insp i Sydafrika 2019.

Sons of Kemet, The Comet is Coming och Shabaka and the Ancestors. Det är de tre ben den Londonbaserade tenorsaxofonisten Shabaka Hutchings stödjer sig mot. Med We Are Sent Here By History ligger de nu alla på det klassiska amerikanska bolaget Impulse!. Det säger något om tron på Hutchings som framtidsnamn. De tre konstellationerna skiljer sig åt samtidigt som det finns tydliga inslag som förbinder dem: inte minst i sättet Hutchings med upprepning gör rit av riffen. Shabaka and the Ancestors är hans sydafrikanska projekt och också det mest jazziga. Debutskivan Wisdom of Elders på hypade Brownswood släpptes redan 2016 och i samband med det spelade de även en fantastisk konsert i Stockholm.
We Are Sent Here By History går i samma tecken, bandet har snarare grävt djupare i sin beprövade mix av sydafrikansk jazz, fender rhodes-betonad 70-tals jazz, rituella riff, karibiskt färgade klanger, afrofutrism, än sökt sig vidare. Det är en strålande skiva där poeten och sångaren Siyabonga Mthembu sätter prägel lika mycket som Hutchings saxofon. Den grymt svängande They Who Must Die inleder med sina tio minuter av fullständig inlevelse, rytmik och återkommande melodiska fraser. Det politiska budskapet är ständigt närvarande, och i Mthembus poetiska texter är framlyftandet av den afrikanska historien lika centralt som ifrågasättandet av det manliga idealet. ”We are sent here by history” är en återkommande fras över hela skivan, trots att den består av elva självständiga spår. I altsaxofonisten Mthunzi Mvubu har Hutchings en spännande sparringpartner och kontrabasisten Ariel Zamonsky har en framträdande roll som fast sammanhållande länk. Hutchings själv, som skrivit det mesta av musiken, har i The Ancestors en friare roll som solist än i hans andra band, dynamiken är större och riffen är inte lika extremt framträdande. Dessutom behärskar han klarinetten alldeles utmärkt. Men precis som i hans andra band må han vara den självklara stjärnan, men lika förbaskat är det en oerhört kollektiv musik de spelar. Oerhört sympatiskt och en rent drabbande musik.

Magnus Nygren

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.