Lars Jönsson om Vinterjazz 2020 (med bildspel!)

« 3 av 42 »

(Klicka någonstans på bilden ovan för att öppna bildspelet.)

Ett minne från en tid då man kunde åka tåg en kort stund för att lyssna på ypperlig jazz/impro i ett grannland.

Jazzfestival i Köpenhamn brukar innebära 1200 konserter under 10 dagar och det får man i början av juli varje år. Eller brukade få, i år blir det ju inte så som ni vet (och även verksamheten på de mindre klubbarna har ändrats men jag skriver det som läget var när jag var där). En sådan festival kan ju bli lite väl mycket. Det är risk för att efter ett par försök att tränga in i programmet och välja några dagar så ger man upp och åker inte alls.

Vinterjazzen i februari har ett inte fullt lika utmattande program. Den är mindre känd (Stockholmsperspektiv, ursäkta), men i år hölls den för tjugonde gången. Det är ”bara” 600 konserter fast då under tre veckor (6-29 februari). Det känns mer rimligt. Så fyra dagar fick det bli.

Kända artister och stora namn som Chick Corea (solo) och Wynton Marsalis (storband) finns det. Men när jag väljer själv blir det istället de små scenerna som känns mest spännande.

Tre spelställen hanns med under fyra dagar: Klubb Primi på H15 Scene och ILK på H15 Studio (ett nytt ställe för ILK som annars finns på 5E (100 meter längre bort). H15 ligger i slakthusområdet nära centralstationen. Klubb Primi var ny för mig men verkar ha program varje tisdag. ILK är en sammanslutning för drygt 20 impro-musiker i Köpenhamn och de har också ett skivbolag.

KoncertKirken ligger i Nørrebro och har gett konserter i 10 år, OCH de har en mindre festival i början av juli, så tveka inte som ni är i närheten och får åka över bron. Mycket fint program och en fantastisk lokal (och någon utomhuskonsert).

Givetvis är det extra mycket under festivalen, men med ILK, Klub Primi och KoncertKirkens mer sporadiska program, är nog Köpenhamn den stad som har det bästa utbudet av improviserad musik norr om Berlin.

Kan det handla om kulturpolitik?

Några ord om musiken. Vi hann med 14 set under fyra dagar.

Det hela började med Klub Primi och en fin duo med Lotte Anker (ss, ts, as) och Steve Swell. Anker var med i förra (eller förrförra beroende på hur man räknar) upplagan av Fire! Orchestra, och har spelat med de flesta och är sedan länge en av de viktigaste personerna inom Köpenhamns impro-scen.
Steve Swell behöver väl ingen presentation, en av de vassaste trombonisterna i branschen. Han sågs i Stockholm i januari 2019 med Inner Ear och dessförinnan med Per-Åke Holmlanders Carliotband (förutom att han hade ett tolvmannaband i Krakow i höstas).

Därefter var det Nuaia: Sofie Norling (röst), Mika Forsling (gtr) och Michala Østergaard-Nielsen (slv). De framförde ett antal låtar och kändes nästan lite poppiga jämfört med det mesta som hördes de här dagarna. Bra med variation även i uttrycken.

Vi fick också en fin duo med Anna Petrini (kontrabasblockflöjt eller Paetzold) och Lisa Ullén (piano). Att Lisa Ullén är en av våra främsta pianister och improvisationsmusiker med en stor bredd vet ni ju. Petrini är nog mer känd inom konstmusikkretsar. En lyckad kombination är det.

Avslutningen den första kvällen var en trio med Axel Dörner (tp), Marthe Lea (ts med mera) och Birgitte Lyregaard (röstimprovisation). Dörner behöver väl ingen ytterligare presentation, han hörs i mängder av grupper, bland annat i The Electrics (firar 20 i höst – boka!). Marthe Lea spelar i Vilhelm Bromanders Intitiativ. Lyregaard var ett nytt namn för mig. Hon kändes väldigt trygg i sitt uttryck, enstaka textfragment ur ett häfte på golvet annars ordlöst. Hela trion stod för en närmast magisk konsert, som spelades in. En skiva att se fram emot. Och nog borde de få spela även i Sverige (vilket de tydligen gjorde dagen efter, i Göteborg på Brötz, var annars).

Andra dagen var det dags för KoncertKirken. En mycket trivsam miljö med fin akustik. Det som bjöds den här kvällen var dels en soloperformance av Pascal Niggenkemper som förutom att han spelade bas samtidigt styrde sin basinstallation. Det var minst åtta motorer med diverse roterade föremål som skrapade och slog mot basen. De styrde han med tårna på en konsol på golvet. Mot det ljudet improviserade han med sin vanliga bas. Säkert spännande att försöka spela på två basar samtidigt, men det ljudande resultatet blev inte så kul. Lite otympligt att bära runt på en kontrabas och flytta konsolen för att hitta det perfekta ljudet i lokalen. Han är ju en ypperlig basist så ett rent solo hade nog blivit roligare. Den andra akten var Maria Laurette Friis som hade ett kort solo med elektronik, lite mer åt ambienthållet. De gjorde också en improviserad duo tillsammans.

De sista två dagarna på den här resan var det tillbaks på H15, den här gången i ILKs regi och i en lite mindre lokal, H15 Studio.

Första akten var Nina de Heney (bas) och Qarin Wikström (röst, elektronik). En likadan duo som dagen innan alltså, men med en annan självklarhet i samspelet. Och Nina de Heney är väl en av våra absolut bästa basister, improbas blir väl inte så mycket bättre.

Därefter var det tre mycket lyckade trioformationer.

Först en Köpenhamnsbaserad trio med Sture Ericson (ss, ts) (och via honom kan ni boka Electrics), Niklas Fite (g) och Martin Klapper (diverse är väl en beskrivning på hans bord av leksaker).

Därefter Simon Toldam (p), Axel Dörner (tp, elektronik) och Mark Solborg (g).

Avslutningen den här kvällen var ett av de jazzigaste de här dagarna. Søren Kjærgaard (p), Jonas Westergaard (b) och Peter Bruun (tr) spelade musik av Westergaard. De flyttade ihop piano och trummor och tryckte in basen i ett litet utrymme däremellan för att riktigt markera hur tätt det ska vara. Och det var det ju, en ypperlig jazz-jazz-konsert. Riktigt roligt att höra, dels för att det kontrasterade mot de övriga improseten, men framförallt för att det var så ruggigt bra. En konsert till skulle de göra innan det var en studioinspelning. Ytterligare en inspelning att se fram emot.
Kjærgaard kan ni ha hört på Glenn Miller Café tillsammans med Kresten Osgood och Herb Robertson och Westergaard har spelat på samma ställe med Petter Wettre men framförallt med Osgood tillsammans med John Tchicai och Oliver Lake under två magiska kvällar.

Den fjärde kvällen inleddes med Strange Brothers, en grupp som startade på 70-talet och som under några år inkluderade John Tchicai. Numera är det Kasper Tranberg på trumpet istället. De övriga är Simon Spang-Hanssen (sax, fl), Peter Danstrup (basgtr) och Ole Rømer (tr).
Fint varierat låtmaterial och drivet.

Därefter en mer udda kombo. Jacob Anderskov hade skrivet ett par stycket för nio musiker, trummor, bas, cello och sex klarinetter (varav två bkl). Kul som idé om inte annat.

Sedan ytterligare en av veckans absoluta höjdpunkter, en duo med Lotte Anker (ss, ts) och Christof Kurzmann (laptop, elektronik, röst). Förutom det rent improviserade får vi också ett stycke av Art Bears.

Sedan avslutades kvällen med Laura Toxværd (as) och Jacob Anderskov, som nu spelade själv (på piano) i ett projekt de kallat Phone Book. Den här kvällen med Maria Faust (as) som gäst. Laura Toxværd hade skrivit musiken men det verkade inte som att saxofonisterna tittade på partituren. Dessutom gick Toxværd omkring (även på partituret) och spelade i lokalen emellanåt, vilket fick inspelningskillen att titta ut från sin dörr och undra vad som händer. Hon har bra tryck i sin sax och Faust minns ni väl från Fasching för några år sedan, här friare och fortfarande en favoritmusiker.
En lyckad trio även det här.

Allt som allt – Köpenhamn och dessa spelställen/arrangörer gav mersmak. Alltså måste det ha varit nyttigt.

Text & foto: Lars Jönsson

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.