♥ Anna Högberg Attack: Lena

Omlott (discreetmusic.se)
Anna Högberg as, Elin Forkelid ts, Niklas Barnö tpt, Lisa Ullén p, Elsa Bergman b, Anna Lund d. Insp Atlantis Studio, Stockholm, december 2019.

Altsaxofonisten Anna Högberg har med all rätt varit något av en fixstjärna på den svenska frijazzscenen under senare år. Med övertygelse visar hon varför redan i de inledande klangerna på nya albumet Lena med sitt Anna Högberg Attack. Ensam släpper hon fram larmet i Pappa kom hem, ett larm som sedan förstärks med kaotisk frenesi från övriga medlemmar i sextetten. Man anar händelseförloppet som gett titeln och värms av den mjuka och unisona melodin som avslutar respektfullt.
Kanske är det här som Annan Högbergs storhet ligger, hur hon ur kaos och det vildsinta frammanar en värme och närvaro som nästintill går att ta på. Det är stora ord men jag blir oerhört imponerad av hur Anna Högberg på detta album lyckas fördjupa det hon så framgångsrikt redan har skapat med såväl denna grupp som i andra sammanhang. Genom att lyfta fram vitt skilda sidor och musikaliska uttryck förmedlar hon hela den många gånger motsägelsefulla komplexitet som i vanliga fall brukar kallas för livet.

Här finns den andliga närvaron i Dansa Margit där Elin Forkelid i solistisk huvudroll spelar ett själfullt tenorsolo som – till en början – motar bort frenesin för det uppfyllda. Tjuv är en trubbigare historia som tycks gå på tvären. Kompakt frijazz där Lisa Ullén kämpar emot och bygger vidare på trubbigheten. Anna Lund trycker på i trumkompet och Elsa Bergmans basgång ger kraftfull tyngd mot slutet. I det mesta finns ett flyt och ett gung som lyfter fram låtarna, gör dem dansanta i all sin uppbyggda energi och inte sällan med unisont spelade melodier. Pärlemor är ett undantag med sin abstrakta framtoning där trummor och piano gör gemensam sak med dämpade klanger.

Fem av albumets sex låtar visar direkt upp sina säregna själar, endast avslutande Äntligen blir lite diffus i sin frijazzighet även om nyförvärvet Niklas Barnö spelar ett fint solo. Ännu bättre är han dock på albumets bästa låt: Det är inte för sent. Med små känsliga rörelser på trummorna inleder fantasifulla Anna Lund. Ullén kommer in och låter pianots klanger vandra osäkert. Trumpetklanger tittar försiktigt fram, tar för sig så sakteliga, skaver, samsas med pianot. Det hela utvecklar sig sedan till en stilla blueshymn där saxofonerna unisont framför melodin och Barnö stundtals påminner om en oborstad New Orleans-trumpetare som själfullt delar med sig av de inre demonerna. Det är en fantastisk låt.

Högberg är en framträdande solist, men det är ändå som kompositör och bandledare hon här träder fram i hela sin prakt. Vad som är spännande är hur hon som låtskrivare är något av en spegelbild av hur hon är som solist. I båda rollerna framkommer hennes magnifika energi, nyfikenhet, komplexitet och kärlek till det hon gör.

Magnus Nygren

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.