StenWestman

Westman, Sten – altsaxofonist, klarinettist, dragspelare, arrangör

24 maj 1912 – 30 december 1942 (28 maj enl Estrad)

StenWestman

Sten Westman var en säregen person och en genuin jazzmusiker. Han levde med och för jazzen och ingenting annat hade någon betydelse för honom. Frank Teschemacher(1906-32) var den stora förebilden – vid något tillfälle sa han enligt OJ: ”Han omvände mig… Jag hade bara hört åtta takters solo av honom, men det räckte”.

Sten Westman föddes i Stockholm och började spela dragspel när han var tolv år. Vid 15 blev han jazzbiten och började spela klarinett och saxofon – klarinett studerade han åtta terminer vid Musikaliska Akademien. Han spelade först några år i en liten amatörorkester men kom 1930 till Dick de Pauw och på hösten samma år till Frank Vernon.

Året därpå spelade han med Folke Andersson på National-Palatset (Nalen) och Phönix Bar. Sommaren 1933 ingick han i Clarence Oakleys orkester på Trädgårdsföreningen i Göteborg. Kort därefter insjuknade han i tbc och var sedan nästan helt borta från musiken under flera år.

Då och då kunde han framträda på dragspel men i februari 1937 berättade OJ att han var återställd från sin sjukdom och börjat träna upp sin embouchure igen. Sommaren det året spelade han i Tylösand med Frank Vernon i en orkester med musiker som Gösta Törner och Åke Brandes, och på hösten började han med Seymour Österwalls orkester på Nalen. Under tiden med Seymour satte han också samman en egen orkester för två jazzkonserter.

Westman var en utmärkt arrangör som skrev för bland andra Arne Hülphers och Seymour Österwalls orkestrar. Enligt kollegan och vännen, trumslagaren Åke Brandes, var han också bra på sopransax; ett ovanligt instrument vid den här tiden.

Brandes berättade också hur de brukade stanna kvar på Nalen för att jamma sedan publiken gått: ”Där satt vi sen, mest var det Stene och jag, de andra vart för trötta. Vi kunde sitta till klockan elva på förmiddan då städtanterna kom – då hade man spelat hela natten och hela förmiddagen.Vi satt bara och fantiserade. Då lirade han dragspel; det är enda gången jag har kunnat med det. Men han spelade inte dragspel som andra”. Det var till kamraten Åke Brandes han signerade det vidstående porträttet, ett av de få fotografier som finns av Sten Westman.

Inget av Westmans saxofon- eller klarinettspel finns bevarat på grammofonskiva, men en aning om hans konstnärskap kan man få om man lyssnar till hans dragspelssolo i ”Blue room” som ingår i Caprice-serien Svensk jazzhistoria.

Sten Westmans far var en välbeställd arkitekt, och när han dog blev Sten ekonomiskt oberoende och kunde realisera de amerikaplaner han närt. I maj 1938 emigrerade han till USA och slog sig ner i Kalifornien. Vad han ägnade sig åt där är lite känt men enligt uppgift fick han en del arrangemang spelade av amerikanska orkestrar.

Ett tag vistades han ockå i New York varifrån han skrev ett par rapporter till Estrad. Enligt Leonard Feather lämnade han då arrangemang till dåligt betalda svarta orkestrar i Harlem som inte hade råd att betala något för dem. Detta lär inte ha bekymrat honom nämnvärt; för Sten Westman var det musiken som räknades, inte pengarna. Han dog i Kalifornien för egen hand.

Artiklar:

Svenskt Stjärnalbum, OJ 2/1937

CD:

Svensk Jazzhistoria vol 2 (Caprice)

Annonser
Annonser
array(8) { [0]=> int(54329) [1]=> int(51323) [2]=> int(50803) [3]=> int(54639) [4]=> int(54209) [5]=> int(54382) [6]=> int(54541) [7]=> int(54566) }