Norström, Erik – saxofonist, kompositör, arrangör, orkesterledare, pedagog

Foto: Rolf Ohlson

(5 november 1935 – 7 juni 2019)

Han lovordades av samtida kritiker för sin personliga stil, präglad av rytmisk balans, fantasifullt uppbyggda fraser, en varm, klar instrumentklang och ett sällsynt sinne för form.

Erik Norström föddes i Örnsköldsvik som Nordström, och kom från ett musikaliskt hem med en far som var körsångare, skrev låtar och spelade dansmusik. När Erik var elva år började han spela klarinett och ingick i Själevads Folkskolors Gossorkester. 1951 fick han en tenorsaxofon och började spela i en lokal dansorkester och året därpå kom han med i en mer jazzbetonad grupp.

Efter realexamen började han jobba på MoDo:s laboratorium men spelade flitigt på fritiden. Han inspirerades av musiker som Lester Young, Stan Getz och Zoot Sims och 1953 hörde han Lars Gullin i Kramfors, något som blev musikaliskt avgörande för honom. Samma år bildade han en egen kvintett som de kommande åren spelade på dansställen runt Örnsköldsvik och ofta också framträdde i stadens folkpark.

Vid något tillfälle 1956 hörde Lars Lystedt honom, imponerades och presenterade honom även för radiolyssnarna. Detta kom att få stor betydelse för Eriks framtid. När göteborgsbasisten Gunnar Johnson Inför sommaren det året skulle sätta ihop sin kvintett för en turné med Sonya Hedenbratt hoppade en tilltänkt medlem av i sista stund. Via jazzradioproducenten Olle Helander blev Erik kontaktad av Johnson och satte sig på tåget till Göteborg. Där blev han varmt mottagen. ”Vi höll på att svimma av de första gångerna. Det var helt fantastiskt att lyssna till och jobba med den här 20-åringen från Örnsköldsvik”, berättade Gunnar Johnson senare.

I kvintetten ingick förutom Gunnar, Erik och Sonya även Curt Severö barytonsax, Jan Johansson piano och Ingvar Callmer trummor. Jan Johansson och Erik komponerade och arrangerade de flesta låtarna och Erik hade också med sig några arrangemang hemifrån. ”Landets svängigaste jazzorkester” skrev Lennart Vincent i OJ efter bandets premiärspelning i maj.

Man turnerade flitigt och Sonya Hedenbratts medverkan bidrog säkert till bandets publika framgång. Men den musik man spelade var alltför jazzbetonad för att de skulle få fast jobb på något dansställe under vintersäsongerna. Man tog tillfälliga ströjobb och gjorde korta turnéer under helgerna. Man gjorde också några radiosändningar och spelade in ett par ep-skivor, men det gick inte att leva på spelandet, så Erik jobbade ett tag också som tidskrivare på Volvo. Då skrev han bland annat en låt som hette Bensinerluft.

Inför sommaren 1958 var det dåligt med bokningar. Men så i juli dök Stan Getz upp från Köpenhamn, där han då bodde, och kontaktade Gunnar som han kände väl och spelat med redan 1951. Med start i juli ordnades en turné i södra Sverige. I OJ 3/1999 berättade Ingmar Glanzelius att han åkt till en folkpark för att höra bandet: ”När jag parkerat bilen hörde jag Getz och jag minns att jag tänkte att så spelar endast en mästare. När jag kom närmare såg jag att det inte var Getz utan Erik. Getz som var en stridslysten och stark tävlingsmänniska erkände för mig att Erik spelat ut honom! Flera gånger.” Turnén pågick fram till slutet av augusti då Getz hade en grammofoninspelning bokad i Stockholm. På lp:n Stan Getz and his Swedish Jazzmen (senare även på cd:n Stan Getz in Sweden 1958-60) medverkar Erik och han har också arrangerat ett par låtar, men han hörs bara i ensemblespelet.

I november var det dags för en ny turné med Johnsons band och Getz, nu i norra Sverige och i februari 1959 gjordes en tredje turné, nu till Norge. Men därefter återvände Getz till Köpenhamn för att spela på Jazzhus Montmartre. 1959 lade Johnson ner sin kvintett och sommaren 1960 var Erik i Köpenhamn där han framträdde tillsammans med Jan Johansson och basisten Oscar Pettiford. Med honom spelade de också in en lp och musiken finns även återutgiven på cd.

Men Erik hade skaffat familj och behövde en mer stadigvarande inkomst och nu fick han jobb med Sören Ahrnots storband på Liseberg. Där blev han kvar till 1963 då han i stället började i orkestern på Svenska Amerikalinjens m/s Kungsholm. Han gjorde totalt åtta resor till New York med flera besök hemma hos Stan Getz och på stadens jazzställen.

Därefter började han arbeta på ett tv-företag och under resten av sextiotalet och en bit in på sjuttiotalet spelade han som fritidsmusiker i flera olika dansorkestrar och skrev också arrangemang för dessa. Men 1975 fick han arbete vid kommunala musikskolan i Partille.

Då bestämde han sig för att skaffa en lärarutbildning och sökte in på Stockholms Musikpedagogiska Institut, SMI. Det betydde många resor till Stockholm och där fanns också möjlighet att få spelningar. Bland annat deltog han i Radiojazzgruppen i ett samarbete med Mel Lewis, Bob Brookmeyer och sångerskan Helen Merrill. Han spelade också med Gugge Hedrenius och 1978-79 vikarierade han dessutom i Sandviken Big Band för Jonken Jonsson som drabbats av en hjärtinfarkt.

Vid slutet av 1970-talet startade han en trio med Bengt-Åke Andersson på bas och trombon och Anders Söderling på trummor. De turnerade bland annat i skolor med pedagogiska jazzkonserter. Runt 1980 ingick han också i det storband som radion startade under ledning av Arne Domnérus. Bandet blev ganska kortlivat men hann i alla fall med att 1979 spela in en lp, Swedish Radio Big Band – Gloomy Eyes.

På musikskolan i Partille startade Erik flera storband för eleverna och ett av dem utvecklades till Sävedalen Big Band där han blandade ambitiösa amatörer med proffsmusiker. Det bandet drev han sedan många år, även parallellt med en fast anställning vid länsmusiken i Uddevalla som han fick 1982. Där medverkade han i Bohuslän Big Band som saxofonist och arrangör ända till 1996.

På äldre dagar flyttade Erik och hans hustru från Göteborg till Orust. Men han fortsatte att spela i olika sammanhang. Han ingick i grupper ledda av Jan Allan och han spelade i och kring Göteborg med Ulf Wakenius och andra yngre musiker.

På Orust bildade han föreningen Jazz på Orust tillsammans med några grannar och musikvänner. Det var en livaktig förening där Erik ledde tillfälligt hopsatta grupper för spelningar på ortens värdshus. Och på somrarna ordnades välbesökta konserter utomhus. Han avled vid en olycka på tomten hemma på Orust.

Artiklar:

Norström i lyckad ”reunion”, OJ 3/1983

’Cool’ men med värme, OJ 3/1999

Erik Norström, OJ 2/2018

CD:

Gunnar Johnson Quintet 1957-59 (Dragon)

Stan Getz in Sweden 1958–60, dubbel-cd (Dragon)

Stan Getz, In Europe “The Early Days” vol. 3 (Fresh Sound) 1959

Oscar Pettiford, Montmartre Blues (Black Lion) 1960

Sävedalen Big Band, Before Breakfast (PSF) 1989

Sävedalen Big Band, Blues for Lange (PSF) 1994

Bohuslän Big Band, The Blue Pearl (Phono Suecia) 1996

Jan Allan Octet, The legacy of Carl-Henrik Norin (Tenor Record) 1997

Jan Allan Quartet, Software (Imogena) 1998

Utmärkelser:

Jan Johansson-stipendiet 1986

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.