♥ Antti Lötjönen: Quintet East

We Jazz (wejazzrecords.bandcamp.com)
Antti Lötjönen b, Verneri Pohjola tp, pocket tp, Mikko Innanen as bars sopranino, Jussi Kannaste ts, Joonas Riippa. Insp i Helsingfors 18-19 december 2019.

Skivtiteln (och ibland gruppnamnet) Quintet East är en homage till basisten Charlie Hadens Quartet West, en musiker som Lötjönen inspirerats av. Och detta märks på flera sätt på denna mycket välmatade och varierade skiva, där Lötjönen med råge låter sina profilerade medmusiker ta plats. Allt material – förutom ett spår – är komponerat av Lötjönen och spänner över ett brett fält men med påtaglig förankring i och färgning av expressiv sextiotalsjazz. Lötjönen är återhållsam som solist, men demonstrerar sin skicklighet i två korta solostycken av helt olika karaktär. Monograph 1 inleder skivan, ett lyriskt finstämt solo som skärper lyssnarens koncentration inför det som komma skall. Skivans första halva innehåller robusta kompositioner med klara referenser till Ornette Coleman tvärställda, kantiga melodik. I hardbopiga Erzeben strasse är det Mikko Innanens barytonsax som fyller ut och vidgar medan Verneri Pohjola möter upp med lyriskt flytande trumpetspel. I efterföljande Mary Hartman, Mary Hartman, en Coleman-komposition – ursprungligen en duett med Charlie Haden på Soupsuds, Soupsuds (1977) – återknyter Innanen och Lötjönen till duoformen initialt, men överlämnar sedan till övriga gruppen att fritt låta stycket växa med Jussi Kannastes tenorsax i fokus. Ytterligare ett spår, Pocket Yoga har harmolodiska mönster där Pohjola – som här trakterar ficktrumpet i Don Cherrys anda – är navet, ett blixtrande stycke med markerat, stötigt bleckblås i ensemblespelet. Monograph II – ett drone-artat, stråkstyrt solonummer för Lötjönen rensar luften i mellantid. Andra delen av skivan domineras av mer bluesinfluerade stämningar, där den längre Le petit Lactoire intar en särställning med sitt tudelade upplägg. Kompositionen inleds i ett ytterst långsamt, närmast släpigt tempo där Kannastes luftiga tenorsax väser sprött och Joonas Ripippas vispar markerar en mycket låg puls. Försiktigt närmar sig Innanens sopranino, för att halvvägs i stycket stå helt ensam och därefter tystna, för att återigen ta fart och sedan fritt cirkulera med en alltmer kraftfull med massiv uppbackning mot ett avslutande crescendo. Gruppen bjuder även på lite lätt funkiga tongångar i P.S. samt ett mera förutsättningslöst kollektivt improviserande i Oblique.

Sammantaget en stark platta, renodlad och avskalad till det yttre, komplex och mångfacetterad i det inre och en god markör för den finska jazzens status.

Ulf Thelander

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.