Kraftfull konst på Patons Malmgård

Isak Hedtjärn/Sofia Jernberg/David Stackenäs. Foto: Lars Jönsson

Improviserad musik för Beirut
Patons Malmgård, Stockholm, 15 augusti 2020.

Som en fin solidarisk gest genomfördes i mitten av augusti en stödkväll i Stockholm för de drabbade efter explosionen i Beirut. Tre liveakter (som också streamades) som visade hur konsten kan vara en kraft för förändring och för humanism. Sedan 2006 har Libanon en särskild plats i den svenska improvisationsmusikens hjärta. I ett konstnärligt kreativt utbyte kom då några musiker med bakgrund i Libanon till Sverige, inbjudna av Thomas Millroth. En av dem, trumpetaren Mazen Kerbaj, hade fått en hel del uppmärksamhet efter att ha spelat in sig själv, spelandes på sin balkong alltmedan de israeliska bomberna ljudligt föll inte långt därifrån under kriget 2005, och lagt ut det på sin blogg. Samme Kerbaj har nu gjort den digitala affischen inför detta arrangemang. ”Det är mycket viktigt att visa att kriget inte kan döda konsten”, sade han 2006 när jag intervjuade honom under besöket i Sverige. Jag påminns om det när svenska improvisationsmusiker nu visar sin medmänsklighet och ger sitt stöd till Beirut, även om det denna gång inte handlar om ett krig.

Först ut var Katt Hernandez, den amerikanska violinisten som sedan många år är bosatt i Sverige. På ett fenomenalt sätt ger hon kreativt liv åt de ljudliga dissonanserna hon skapar med sitt instrument. Klangerna rör sig uppstudsigt i ansatserna till folkmusikaliska melodier, de vandrar längs vibrerande droner och uppträder ilskna och sorgsna i hennes ackompanjerande sång. Samtidigt är det så innerligt vackert.

Gitarristen Finn Loxbo och pianisten Lisa Ullén är mer skulpturala. Upprepade ljudliga mönster skapar tydliga former. Till en början befinner de sig nära varandra, nästan omslingrande. När de sedan byter spår påminns man om syftet med denna kväll; katastrofen i Beirut. Outsagt skapar de en elegi för de drabbade med långa sorgsna klanger med stråke på gitarr och stor rymd i Ulléns pianoklanger. Det är i alla fall så jag tolkar det. Det är ett fint och uttrycksfullt möte mellan de två. I en improviserad värld där man lika gärna kan välja att spela mot varandra, väljer de att mestadels spela med varandra. Jag tror att det var Ingmar Glanzelius som någon beskrev en musikupplevelse som att klangerna studsande som ljudbollar, analogin fungerar även här, inte minst i den senare delen av konserten som har en mer pointillistisk karaktär.

Avslutar gör en trio med gitarristen David Stackenäs – som var en av de svenska musiker som spelade med libaneserna vid besöket 2006  – klarinettisten Isak Hedtjärn – som arrangerade denna augustitillställning – och vokalisten Sofia Jernberg. Konserten må ha varit kort, men var samtidigt uttrycksfull. Jernberg befäster röstens obegränsade möjligheter i en mångfald av uttryck. Hon kluckar, skär, bubblar och drar upp ljudliga linjer samtidigt som hon varierar i dynamiken. Från det småsurrande till det högt drabbande, utan att för den skull gå över i skrik. Allt är improviserat, men också kontrollerat. Även Hedtjärn är dynamisk, men samtidigt också skavande med sina ofta långa ihållande klanger. Motsägelsefullt hör jag bitvis en sorts sympatisk obarmhärtighet i hans spel. Jag hör det inte som att han vill skrämmas eller låta ful, snarare som ett tydlig och övertygande statement om att det behövs ett allvar i en annars ganska flyktig och galen verklighet. I trion är det David Stackenäs som är den mest rytmiske, i alla fall när hans fingrar rör sig över gitarrhalsen och skapar hans så karaktäristiska rytmiska figurer. När han använder sina så kallade e-bows blir däremot klangerna mer ihållande och vibrerande. Variationen i hans spel är stor, men jag fastnar för hans upprepade mönster. För en stund är det som att leta sig in i en mandala, rofyllt och med en mening.

Precis som Katt Hernandez spelar trion utomhus, mycket avslappnat sitter de vid och på trappan till Patons Malmgård. Publiken står i en ring med avstånd mellan varandra. Malmgården är granne med Stadsgårdskajen och där nedanför står lastbilarna på rad och väntar på kommande färja, en mås skriar och från någonstans längre bort hörs hög rockmusik pulsera i bakgrunden. Att låta den improviserade musiken för en stund beblanda sig med dessa atmosfäriska ljud från staden känns väldigt befriande. Den tar sin plats och visar sitt berättigande. Samtidigt som jag tänker på Beirut tänker jag på konstens kraft och hur mycket vi som människor behöver den. Mazen Kerbajs ord dyker upp igen, nu med ett delvis annorlunda innehåll: Det är viktigt att visa att pandemin inte kan döda konsten.

Magnus Nygren

PS. Streamat material hittar du här: https://www.facebook.com/events/319985465794638/?active_tab=about. DS.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.