Härligt flummig svajarms-musik av Lindström

Johan Lindström
Johan Lindström på Fasching. Foto: Leo Ahmed

Johan Lindström Septett
Fasching, Stockholm Jazz Festival

Johan Lindström har samlat ihop ett synnerligen välmeriterat band till sin Fasching-konsert. I alla fall sett från ett svenskt perspektiv. Alla är ju med: Jonas Kullhammar, Per Texas Johansson, Mats Äleklint, Jesper Nordenström, Torbjörn Zetterberg, Konrad Agnas. Samma gäng som var med på albumet, vars låtar utgör merparten av kvällens setlist. Med en sådan konstellation kan det inte gå helt åt skogen. Och det gör det naturligtvis inte, även om musiken stundtals blir något riktningslös, på gränsen till att vara vilse i pannkakan.

Precis som på albumet är det en musik som med breda penseldrag målar upp olikartade landskap och scenarios. Som i den första låten, aftonens enda nya komposition om jag inte minns fel, där Johan Lindströms inledande malande av ett enda ackord blir till långsam och ganska mesig krautrock, med en blåssektion som testar lite vagt formulerade ensemblepartier.

Det må låta som en negativ beskrivning men är förvillande härligt i sin flummighet, inte minst när Johan Lindström låter några toner ljuda à la David Gilmour och toppar med sin fäbless för svajarms-ackord med vilda västern-stuk.

Så där skulle man kunna gå på, med mer eller mindre välfunna försök att beskriva en musik som utan någon förvarning förvandlar Fasching till en New Orleans-sylta, med Mats Äleklints trombon i högform. Eller som plötsligt kommer in i ett Frank Zappa-mood. Eller släpper fram Jesper Nordenström som nationalromantisk pianist i ett mycket fint soloparti.

Allra bäst är ändå en lång version av Serengeti. Med Jonas Kullhammars upprepade fras på barytonsaxen, som skulle kunna vara snodd från Fats Domino, frammanas en härligt gammalrockig monotoni med drag av exotica, garnerad med Johan Lindströms pedal steel, som låter mer Area 51 än country.

Extranummer är oftast överflödiga, men det lilla fina solostycket – som han brukar spela för dottern – är alldeles betagande gulligt med sköna harmisar som är lika mycket jazz som Beatles.

Dan Backman

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.