Pharoah Sanders med lust och energi i Oakland

En sorts hemkomst – och vilken hemkonst! Pharoah Sanders kommer inte från Oakland, men det var här han blev musiker. Och hans spelning på Yoshi’s i Oakland var en ren triumf: ett fullsatt hus och en blandad publik som välkomnade honom. Sanders tog chansen att briljera, både musikaliskt och som showman.

Nu över sjuttio år gammal dansade han, gjorde sin egen variant av ”duckwalk”, sjöng (”We gotta have freedom”) – och spelade som en gud på tenorsaxofonen. Backad av sitt vanliga, extremt samspelta band, med pianisten William Henderson, basisten Nat Reeves, och trumslagaren Joseph Farnsworth, kunde ingenting gå fel.

Sanders lämnar stort utrymme åt sina medmusiker, men var själv också sugen, hungrig. Och det är fortfarande i grunden en Coltranesk musik som Sanders spelar, med typisk harmonisk flerstämmighet, repetitiva motiv och en hårt drivande saxofon – avlöst av lyriska partier, i sin tur upplösta i lekfulla riff.

Särskilt Henderson och Farnsworth imponerade, både i kompet och i sina solon. Farnsworth är en minimalistisk orienterad trumslagare som förstår att utnyttja detaljerna till det yttersta, Henderson en lyriker i fint samförstånd med Sanders kraft.

Pharoah Sanders är idag kanske inte någon förnyare, men fortfarande mer än en förvaltare. Han har en energi som är hans egen, en lust till musiken som håller den levande.

Fortfarande vågar han använda saxofonen som slagverk, spela bara övertoner, helt lämna melodierna och ge sig ut i okända territorier. Och han vågar också vara naiv, lekfull, trivial, rolig.

Det var en sådan kväll då ingenting kunde gå fel. Jag trodde aldrig att jag skulle få se publiken på Yoshi’s extatiskt jubla, dansande och med höjda, knutna nävar möta en mästare. Så är musik ett transportmedel: den här gången trodde jag nästan att jag hamnat i sextiotalet.

Ulf Olsson

Yoshi’s, Oakland 15 juni 2012
Pharoah Sanders,  andra set.